Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 juli 2025
Jag har hållit mig ifrån honom så långt jag orkat. Men han smiter av sig som tjära. Skulle jag godkänna honom med vett och vilje och gå i borgen? Nej, inte! Han höjde rösten för varje inte, och de sista orden bölades fram. Länsman talade alltjämt lågt och förtroligt, men med ökat allvar i rösten. Han vek ihop papperet, vek åter upp det, pekade. Ska det heta, att Lars Larsson nekar för namnet?
De unga tu stego upp, tackade gubben för hans meddelsamhet och begåfvo sig åstad. Så fort de nått stigen, sågo de ännu en gång tillbaka på det åldriga huset och dess ålderstigne egare, som alltjämt stod på trappan med sitt långa gråa hår viftande för vinden, lutande och fallfärdig liksom byggnaden, omyndig och hjälplös som ett öfvergifvet barn.
Jag såg verkligen icke ut att lida af lifsleda, mina ögon glänste som om jag vore »illuminerad». Hans ögon voro alltjämt riktade på mig. Jag kunde icke uthärda att se in i dem. Min glädje var liksom blyg. Men på samma gång kände jag mig trygg och glad. Så reste han sig och ställde sig bredvid mig: Får jag kyssa de där rynkorna? De äro ju så fula?
Han stod nu och höll mina behandskade händer, och han betraktade mig. Jag kunde ingenting säga. Jag undrade, om han skulle gå strax, och jag kände ett stilla vemod vid tanken på, att vi nu skulle skiljas. Han stod alltjämt och såg på mig, med mina händer i sina. Och så kysste han mig, lätt och lugnt, med en viss tillbakadragenhet. När skola vi två återse hvarandra? sade han flera gånger.
Ja, rackarn i Västerås ska ha arbete, han ock, sade Daniel. Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick mot köket. Raggen lade sig på dikesrenen. Den halte ynglingen höll alltjämt bocken vid tjudret. Släpp'en, sade Valborg, så går han till stallet. Men haltebolinken ville inte släppa. Han körde sina rakrangliga dödmansfingrar kärligt genom gumsens svartröda ull.
Hon hade fått tag i en af de slippriga pålar, som höll bryggan, och försökte att krafla sig upp längs den. Men det var för svårt. Den ena handen höll hon krampaktigt sammansluten och alltjämt öfver vattenytan, så att hon blott med den andra kunde arbeta för sin räddning. Ändtligen började de där uppe skrika och åbäka sig.
De säga alltjämt till dem som förakta mig: »HERREN har så talat: Det skall gå eder väl.» Och till var och en som vandrar i sitt hjärtas hårdhet säga de: »Ingen olycka skall komna över eder.» Vilken av dem har då fått tillträde till HERRENS råd, så att han kan förnimma och höra hans ord? Och vilken har aktat på hans ord och lyssnat därtill?
Dagens Ord
Andra Tittar