United States or United States Minor Outlying Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag är sjuk, tänkte hon mitt i sin ångest plötsligt klart. Louis har visst rätt. I detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi henne. Hon reste sig upp, och utan att tänka på människorna omkring dem grep hon blixtsnabbt hans hand. Hennes ögon, nästan svarta under de ljusgnistrande diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck så egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade.
Han förödmjukade sig genom att försaka all den härlighet och makt, som med rätta var hans, och genom att antaga en fattig människas plats. Han hade såsom han själf säger "intet att luta sitt hufvud till". Vi se, huru ödmjukt han lydde Andens maning och gick ut i den vilda öknen för att hungra och frestas af djäfvulen.
Å, Mademoiselle, bliv icke ond flickan höjde ödmjukt och liksom avvärjande den krökta armen för pannan men här har kommit ett bud till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning.
Är du glad för att Signe är död?" frågade Betty. "Ack nej, inte glad, men jag försöker att vara tålig", svarade modern. Sorgens bägare innehåller en bitter dryck för mig, Betty, men vi måste ödmjukt underkasta oss Guds vilja. Vår lilla Signe är hos Herren, fri från all sorg och nöd, och vi måste tacka honom för detta.
Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i mörkret, ödmjukt, försvinnande som en skugga och han hade icke ett ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre värd än ett kryp på marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mänsklig medkänsla fanns kvar efter alla ömhetsbetygelser.
Hvad skulle därefter ske? Ödmjukt, såsom det anstår en gammal sömmerska att tala till en statens tjänsteman, skulle hon svara honom, framställa sin bön om att han ville göra fru Lamström den stora äran ... det var hans egen kaktus, som hade fått knopp och skulle slå ut i morgon...
Baronessan Med sin fröken och den stolta, vackra, Unga grefven stego högljudt muntra Ned och syntes nästa stund i kammarn, Växlande ett skämt ännu i dörren. Men till flickan, som från sömmen ödmjukt Stigit opp och bugat, gick i blidhet Hennes nåd och täcktes med sitt finger Röra lätt dess skära rosenkinder.
Vem säger så? frågade han nära på ödmjukt, med ett steg åt sidan som om han varit rädd. Alla era grannar säger så. Vad är ni för en? Ni måste betänka att ni är sjuk, pervers, och ni har ingen rättighet att ha era barn hos er. Begriper ni inte så pass? Det är lögn, det är inte sanning, stammade mannen, jag slår dem, jag erkänner att jag slår dem, men det andra är bara lögn, bara förtal, hör ni.
Och till hvad gagnade ett sådant öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand. Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne.
Knappt tändes likväl den första ljusningen på skyn ovan vindögat, innan han åter blev lika stormodig och trygg för sju dygn. Allt detta genomskådade trälarna och de försökte att ödmjukt lyda honom, men de aktade honom icke. En morgon, när han gick sin vanliga gång till varggropen, kastade han spaden över axeln.