Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 september 2025
Man förbigår de ordrika utbrotten af fru Märs förundran och sorg, beledsagade både af skratt och gråt, och likaså den gamla rådmannens kort och halfhögt yttrade förtrytelse öfver de unga skepparenas osed att låta tackla om sina fartyg på utländsk ort och förnya segel utan att låta höra ett ord därom, hvarigenom hederligt folk kom att löpa liksom narrar, som första gången varit oppe i klockstapeln.
Hennes mjuka röst, ibland målbrottspojkarnes, klang igenom, och lärarens, monstrets sträfva anlete log, när han talade till henne. När han ropade upp hennes namn, hvad det lät vackert! Och ett förnamn bland alla dessa familjenamn! Hans kärlek yttrade sig i en stilla melankoli. Han fick aldrig tala vid henne, och skulle aldrig ha vågat. Han fruktade och åtrådde henne.
Herr Lundstedt gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. Tjugofyra skilling, trettisex skilling ljöd det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad koppar.
Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång. Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma omständigheter.
Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han yttrade ingenting. Var det inte mera? utbrast herr Hugo. Nej, inte nu.
Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu icke giva segern förlorad. Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den högsta norden.
Slutligen yttrade han halvhögt: Diamanter? Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant! Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd, hög självkänsla.
Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par exemple, som brukas när två ... Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade hon, knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem.
Och hon snöt sig kraftigt för att hejda gråten. Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Är det Bollan? Hon betänkte sig ett ögonblick, kastade sig därpå beslutsamt mitt in i eländet och yttrade: Nej. Det är jag. Men var snäll och inte åbäka dig. Jag är ledsen nog ändå. Jag visste hela tiden, att det hänt en olycka. Jag kände mig så beklämd. Men jag visste inte, vad det var.
Dagens Ord
Andra Tittar