United States or Lebanon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig, och jag förbliver i honom.
Man har sagt: "Denna yttersta basun här är densamma som den sjunde i Uppenbarelseboken, och följaktligen skola de troende vara på jorden under alla de sex inseglen och äfven under det sjunde inseglets sex första basuner."
Torparen flinade till men blev genast åter allvarlig och svarade: Det är ett ord, som Jan-Petter sa mig, då jag satt vid hans yttersta. Att jag skulle föra det till änkan i sinom tid. Vad säger du! förvånade sig prästen. Satt du också vid dödsbädden?
Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön. Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta.
Vi skola bedja att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja den andre. Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med gemensamma böner.
Olycklige! ropade dervischen efter att hava fört bägaren till munnen. Du har lockat mig att dricka vin! Jag har syndat mot Koranen, och på den yttersta dagen, när jag skall vandra över svärdseggen till paradiset, kommer jag att vackla och falla ned i Tophet! Töm denna bägare och några till med mig, svarade Omar, och du kommer att redan i afton med vacklande gång vandra in i paradiset.
Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar för detta folk; och genom dem skola både fader och söner komma på fall, den ene borgaren skall förgås med den andre. Så säger HERREN: Se, ett folk kommer från nordlandet, ett stort folk reser sig vid jordens yttersta ända. De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande.
I kalendern Ilmarinen för 1884 ingår en intressant skildring af en sådan längre jaktfärd tidigt en vår på sjöfågelskytte till yttersta hafsbandet, där man tältade i det fria, ehuru snön ännu låg kvar i skogarna, medan kosten bestod af på stället tillbredd fisksoppa; icke minst värdefull är uppgiften om Runebergs intresse för den skrytsamme och egensinnige lotsen, med hvilken han vid toddyglaset fortsatte diskursen natten igenom.
Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne till golfvet samt höjde käppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han slog henne. Han var så hårdhändt som han förmådde och skonade icke ens ansigtet. Han visste väl hur mycket man kunde tåla utan att taga skada för alltid. Och han gick till yttersta gränsen. Hon kunde icke mer skrika.
Sjön vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför dem.