United States or Turkey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag påminte ännu engång de äldre barnen att vara snälla och lofvade snart komma tillbaka. Lyyli förde jag med mig. Antti blef så förbluffad att han upphörde att gråta för att stirra på mig. Han trodde säkert att jag gick efter ris. Lyckligtvis råkade fru Hartman vara hemma. Hastigt förklarade jag för henne i hvilken belägenhet jag befann mig, och hon var genast färdig att komma till min hjälp.
Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas.
"Då tvingar ni mig väl att gå bort." Alma svarade just ingenting härpå, ty hon önskade verkligen inom sig, att han skulle gå. Nymark sade farväl och gick. Derefter fortfor Alma ej med samma ifver att pyssla om blommorna. Allt efter litet tänkte hon på Nymark och upphörde med arbetet för att eftersinna, om han kanske kände sig sårad och om han alls numera skulle besöka dem.
Hon suckade och snyftade, snart upplöste sig dock hennes oro i en tåreflod, som så småningom upphörde och efterföljdes af en lugnare sinnesstämning.
När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde hemsökelsen. Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull. Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång; och hemsökelsen hade upphört.
Ingenting som hände omkring henne väkte hennes uppmärksamhet eller förbittrade henne mer. Hennes rum blef öde och tomt, men äfven det var henne likgiltigt. Sedan sade man henne att hon måste flytta bort. Hon uppfattade det icke först. Man upprepade det en och två gånger. Då brast hon ut i skratt. Upphörde plötsligt, såg på dem, och skrattade ånyo.
De gjorde icke bättring och upphörde icke med sina mordgärningar och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri. Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen. Han var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och hans ansikte var såsom solen, och hans ben voro såsom eldpelare; och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle.
Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i allsköns rö efter en valfången styrkdryck.
Storligen förundrad upphörde hon genast med sin strid, men veken brann då ut och Hallsten hade ingen annan med sig. De hade rätt där hemma, utbrast hon, då de ibland brydde mig för att jag visste så litet om, hur det tillgår ute bland främmande människor.
Så sutto vi därinne, till dess att andetagen upphörde ... fortsatte igen ... förlängdes, växte i styrka ... och upphörde. Så blev allt tyst. Dödens tystnad härskade. Nedböjda och gråtande följde vi vingslagen av den själ, som var på flykt. Vi hade hållit honom i var sin hand och på en gång släppte vi de kalla händerna ned mot täcket. Så gick min hustru ut ur rummet och sökte vila.