Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 september 2025
Och nu medan jag skrifver nu känner jag nästan smärta, liksom en samvetsförebråelse öfver denna kallsinnighet eller motvilja. Det tyckes mig som vore jag en dålig människa, därför att jag icke kan vara varm och älska utan misstro. Men jag kan icke. Jag rår icke för det. Jag skrifver med tårar i ögonen.
Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna, hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten.
Och där skolen I äta inför HERRENS, eder Guds, ansikte, och glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat, allt varmed HERREN, din Gud, vara rättast; I skolen då icke göra såsom vi nu göra här, var och en vad honom tyckes vara rättast. I haven ju ännu icke kommit till ro och till den arvedel som HERREN, din Gud, vill giva dig.
En lycksalighetens ö hägrar vid den synrand, som de skåda med sin »inre syn»; lifvets företeelser äro de förgängliga »tecken», bortom hvilka det oförgängliga anas. Men den kraft, som skall förmå skänka människan delaktighet i det all-goda och all-sköna, är den kärlek, som förenar allt lefvande, både det besjälade och det som tyckes obesjäladt.
Författaren söker göra troligt, att frågan om utvandring för arbetaren helt enkelt ställer sig så: "bör jag ej utbyta min tarfliga plats här hemma mot en bättre i Amerika?", men det torde vara långt antagligare, att det afgörande spörsmålet för de flesta i stället erhåller följande formulering: "bör jag ej skaffa mig en plats i Amerika, eftersom jag här hemma icke tyckes få någon?"
Vid universitetet vistades han åtminstone i början af 1669, »der han undervisade studenterna i språk och som en annan professor hade tillstånd att intimera». Det är äfven vid denna tidpunkt, som hans poetiska kallelse tyckes hafva blifvit klar för honom sjelf. Han kallas ock Lucidor vid sin bosättning i hufvudstaden.
Det är ju icke tillbörligt, att hon yttrar sig och begär ett afgörande. Nej, det är icke tillbörligt, men allt tyckes mig vara bättre än denna slitning mellan farhågor och hopp. Åh, jag är så utpinad, så utpinad! Hur orättfärdigt är det icke, att den ena människan skall ha rätt att plåga den andra på det sättet.
Och att här en verklig motsättning, ej en blott skenbar oförenlighet är för handen, derom är jag för min del öfvertygad. Men en dylik motsägelse eger för visso äfven rum mellan den sistnämda åsigten å ena sidan och å den andra det åskådningssätt, som inom naturforskningen dagligen vinner terräng, och hvars allmänna antagande ej tyckes kunna vara mer än en tidsfråga.
Just ett »vackert tillhåll» för missdådare . . . Rue de Bondy . . . Ledes jag av en demon? . . . Jag slutar att läsa gatskyltarna; går vilse, försöker vända om samma väg utan att dock finna den, ryggar tillbaka inför ett ofantligt skjul, som stinker av rått kött och unkna grönsaker, i synnerhet surkål . . . Misstänkta figurer snudda förbi mig och låta plumpa ord falla . . . jag är rädd för det okända, viker av åt höger, åt vänster, råkar in i en smutsig återvändsgränd, som tyckes vara hemvist för sopor, laster och brott.
"Den der ställningen från riddartiden tyckes föra med sig äfven andra af riddartidens seder." "Nemligen?" "Galanteriet." "Galanteriet är den enda form, i hvilken den naturliga känslan kan framträda i våra dagar." John och Lagander lågo utsträckta i gräset under träden. Lagander läste en bok, eller rättare, han bläddrade endast i den. John råkade vända sin blick mot verandan.
Dagens Ord
Andra Tittar