Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 september 2025
Det kan vara förnuft i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi kunna gästa i säkerhet någon dag eller så. Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom tidernas bränningar.
Vid vattenbutiken träffade han en av kamraterna från gårdagen, Anton Recke. Det var en blek, svarthårig ung man, tämligen undersätsigt byggd; han var flerårig medikofilare och känd i hela kamratkretsen för sina brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affärer. Hans far var förmögen, men hade tröttnat på att betala sonens skulder.
Hon var en smula fumlig, men det endast förhöjde nöjet för Abraham, som riktigt fick visa sig på styva linan. Nu hade han köpt frön och plantor av trädgårdsmästarn. Som hans tillgångar voro tämligen inskränkta, hade han måst köpa, vad trädgårdsmästaren helst ville bli av med, "slumpar". Och han visste verkligen icke riktigt, vad det var för sorter, han fått.
Rummet var icke litet, men såg tämligen tomt ut. De två sängarne, byrån, skåpet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till för att möblera, likaså den enorma täckbågen, men det hjälpte ändå icke. De grå brädväggarne utan tapeter, de kala fönstren med sina alltför små jalusier, allt tycktes liksom vänta på att omhuldas, ombonas, beklädas, behängas och göras behagligt.
Så länge han var sergeant ägde han ännu hoppet att bli styckjunkare och var tämligen nöjd med sin lott; men när han utbytte sergeantens gullackerade cartoucherem mot styckjunkarens stickade yllerem, vilken på avstånd liknade guld, blev halvheten i hans lycka honom besvärlig. Han kunde i mörkret få en skyldring av en vaktpost, men vid dagsljus fick han aldrig annat än i armen gevär.
Men plötsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit stråle ur portens mörker; och överröstande Spillebodaren utbrast hon: Herregud, vad är det ni säger karl? Är det mig ni talar om på det där rysliga sättet? Visst är det du, Jan-Petters änka! skrek torparen ursinnig men tämligen förbluffad över avbrottet.
Maurice Donnay återvänder i sin nyaste komedi till ett af sina äldsta motiv. Han upprepar ju inte direkte i Les éclaireuses den pikanta fabel han till sitt eget stora nöje sysslade med i debutkomedien Lysistrata vid tiden för sin verksamhet under Svarta Kattens hägn på Montmartre. Men beröringspunkterna mellan de båda styckena äro tämligen tydliga och ganska många.
Rogelio är en välartad ung man på tjugo år. Han studerar juridik, ordentligt och tämligen metodiskt men utan att öfveranstränga sig. Han har en ömtålig konstitution, och hans mor omhuldar honom nästan med något af en sjuksköterskas varsamhet. Ett innerligt förhållande råder mellan mor och son; ett inslag af frisk humor i skildringen stänger hjärtnupenheten ute.
Det yttre rummet var mycket stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På skrivbordet låg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt formerad blyertspenna. Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var drucket ur båda. Det låg en svag lukt av mysk över rummet.
Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus' skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna dem, lovade honom en lysande bana.
Dagens Ord
Andra Tittar