United States or Romania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var Svens vita kaffekopp med guldranden, hans sparbössa, en liten sabel och en kask. Där fanns allt vad han lämnat efter sig, hela hans lilla kvarlåtenskap.
Dock måste korporalen vid Svens uppfostran ofta taga itu med hårdhandskarne, ty Sven var en styvsint pojke; men det bättrades med åren, så att korporalen fick heder, glädje och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig, skicklig både som masugnskarl och smed, och den månadspenning han förtjänte, kom nu hushållet väl till pass.
Svens tankar och känslor voro likasom dövade; hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av smärta. Icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller vad han skulle företaga, utan vandrade outtröttligt framåt, såsom om hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler.
Svens ansikte glödde, hans ögon gnistrade, ådrorna vid hans tinningar svällde. Han hade hitintills med krampaktig styrka fasthållit i sin själ den förmaningen, att det just är i frestelsens stund en kristen bör taga vara på sitt sinne och aldrig löna ont med ont; men nu var måttet rågat: han kunde icke längre strida mot sin natur.
Den ligger i fönstret, sade Kerstin, nu något vänligare, ty hon tyckte om Svens ord och förstod ej, att de kommo från ett av bittra smärtor betryckt hjärta. Stanna här nu en liten stund, Sven, så får du mat, innan du går tillbaka till masugnen.
Hon levde sitt eget liv och dog sin egen död. Hon var så svag, att hon icke fick någon dödskamp. Länge nog hade hon kämpat förut. Men hon var stark nog att giva oss ett ord att minnas och leva på, innan hon gick. Hennes kärlek var starkare än döden. Välsignelse över henne. Jag bröt det brev, som låg överst i min egen barndoms lilla byrå inne i Svens helgedom.
Johanna emottog sitt avsked med större glädje än ledsnad, och sedan brevets innehåll blivit henne bekant, tackade hon hjärtligen Gud för det, att hon nu, utan att vara hindrad av sin tjänst, kunde skynda dit hjärtat kallade henne, det vill säga till Svens sjukläger.
Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var emellertid ingen näpnare att höra än denna: Bä, bä, vita lamm, har du någon ull? Ja, ja, kära barn, jag har säcken full. Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor och två par strumpor åt lille lille bror. Slutet på denna visa var Svens glansnummer.
Där fanns också pappas egen bok om de stora bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, när han bad pappa skriva en bok om bara Nenne. Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit in, och var morgon satt hon där, innan hon talade med andra. Aldrig var hon lyckligare, än när pappa också gick dit in och dröjde därinne.
Svens ord höllo henne envist vaken. Hon visste, att man trodde honom ha falskt i sinnet och kallade honom en dålig spåman, men någon gång kunde också han råka att spå rätt. Till sist blygdes hon över att tvivla på Inges lycka och ämnade just lägga sig ned igen på dynan, men då såg hon, att någon kom till dörren och vinkade.