Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 augusti 2025
Riddaren igenkände henne och häpnade; fru Helena fattade kronan och utbrast i ett glädjerop. Den lille Erland, som satt bredvid sin fader, sträckte armarne efter henne, ty hennes glans fägnade hans ögon. Var har du funnit kronan? frågade riddaren. I skogen, svarade Sorgbarn. Har du funnit allt?
Och då åskan går! Miskunda dig, Gud! Vilken blixt! Riddaren ville stiga upp. Hans ögon voro hotfullt riktade på gossen; men patern lade hejdande sin hand på hans arm. Även patern var förvånad, när han hörde Sorgbarn sjunga och såg honom knäböjd knäppa med fingrarne på glasbitar, som han framtagit ur sina kläder och lagt på golvet.
Men när riddaren, som ofta hände, tog sin son, den lille Erland, i famn, lät honom rida på sitt knä eller smekte och kysste honom, då kvävde Sorgbarn snyftningar men lät tårar rinna, ty tårar höras icke, och mörkt var hörnet, där Sorgbarn satt. Så kom den tionde dagen av Sorgbarns vistelse på Ekö. Riddaren hade rott ut på sjön att fiska; Sorgbarn gick till skogen.
Sorgbarn ryste i natten... ryste av sällhet, ty så kan även ske, då sällheten kommer, som en flod av solljus inströmmar i ögon, som, förut blinda, brådöppnats... ryste av en hemsk känsla, ty riddaren var så blek, så förändrad, hans röst så andelik. Det var som ett bländverk, som om en främmande själ talat ur hans mun. De stannade framför klippbrottet.
Men pater Henrik sökte gottgöra detta med att visa gossen dess större godhet; när riddaren gått, förde priorn Sorgbarn icke till klosterköket utan till munkarnes bord i refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och den äldste klosterbrodern och talade med munkarne om hans vallfärd och märkvärdiga ärende.
Sorgbarn, min son... Så ljöd det åter från riddarens mun. Men nu ryste Sorgbarn vid dessa ord. De voro icke hans faders, de voro en gäckande andes, som talade med hans faders tunga. Sorgbarn! Du vet ej, hur jag älskar dig, sade riddaren under den nattliga vandringen. Nej, släpp min hand! Du må icke röra mig. Jag vill icke vara din son.
Riddaren hade för sin husfru omtalat sitt möte med Sorgbarn, dennes ärende och sitt löfte att emottaga honom. Mot detta löfte hade fru Helena så mycket mindre att invända, som det gällde en from gärning, genom vilken måhända Guds kraft på ett underbart sätt skulle uppenbaras.
Sorgbarn, ropade riddaren, jag krossar dig, om du icke svär vid Gud att nästa natt, varje natt återföra mig till Singoalla! Jag svär, suckade Sorgbarn, nästan medvetslös. Fort! Återvändom då till slottet, innan jag vaknar! Jag känner, att din kraft minskas, att jag snart skall vakna. Skynda dig! Vi äro annars förlorade. Sorgbarn gick med snabba steg. Erland följde honom.
Sorgbarn satt bredvid henne, tyst, men önskade att få dö. Singoalla, sade Assim och böjde sig över henne. Vill du ej, att jag skall döda Erland? Jag har en giftig pil i mitt koger och riktar väl. Jag har rättighet att taga hans blod. Döda honom! sade Singoalla. Assim gick. Hans ögon lyste av fröjd. Även för honom fanns ett hopp. Men hans fröjd var kort. Singoalla ropade honom tillbaka. Han kom.
Han hatar dig icke längre, upprepade Singoalla med gränslös förtjusning. Har han kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nämnt mitt namn till dig? Visst har han det! Nej. Singoalla förde handen till pannan. Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, är fru Helena mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka?
Dagens Ord
Andra Tittar