Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 augusti 2025
Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille Erland; ja, jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att du älskar mig. Det är så skönt, så friskt i natten. Vart för du mig, Sorgbarn? Jag följer dig till världens ände. Jag för dig till min moder. Bor din moder i skogen? Ja. O, att du vore min son! Är du icke min son?
Då hade Sorgbarn sina lediga stunder, och dem nyttjade han till att vandra i skogen, varunder Käck vanligen följde honom, eller att sitta ensam i en öde tornkammare, där ett sönderblåst fönster gav honom ämne till ett nytt tonverktyg; vid det sjöng han då sina vemodiga och besynnerliga visor, diktade av någon inom honom.
Så hände fram mot dagningen, att han såg ett eldsken och ställde kosan dit. =Dagningen.= Eldskenet kom från klippbrottet. Denna natt så hade Singoalla bestämt, så hade hon även sagt till Sorgbarn skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spådom om det, som denna samma natt skulle bära i sitt sköte?
Medan priorn talade så, sken en blixt in i rummet och rullade åskan så häftigt över deras huvuden, att patern och riddaren korsade sig och sade: Miserere! Men Sorgbarn stod lugn med ögonen fästa på golvet. Kom fram, sade riddaren till gossen, och låt mig närmare se på dig! Sorgbarn gick fram och såg riddaren i ögonen.
Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej! Riddaren svarade ej. Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt: Riddare, du skall lämna bädden och följa mig! Vart vill du föra mig, Sorgbarn? Du skall snart få veta det. Riddaren klädde sig. Sorgbarn fattade hans hand.
Assim slog då svärdet i klippan, så att det brast vid fästet, ilade så till stranden och roade sig hela natten med att härma nattfåglarne och rulla stenar nedför klipporna i sjön. =Den sista nattvandringen.= Sorgbarn höll sin ed.
Hans dräkt var, som nämnt är, brun och i tyget grov men likväl så skuren, som om den förfärdigats av en moder, stolt över sitt barns skönhet. Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska räfsan... Nej, han var ej en skenbild utan en liten varelse med människoblod i ådrorna. Vem är du? frågade patern och lyste med lampan på främlingen. Jag heter Sorgbarn.
Det är tyst; även riddarens andedrag hava tystnat. Han vilar i sängen lik en död, och stjärnljuset darrar på hans bleka panna. Som skuggor sväva Sorgbarns händer över riddarens ansikte; de sväva över hans ansikte som tysta skuggor. Då reser sig riddaren upp. Sorgbarn far tillbaka, uppgiver ett halvkvävt rop och kastar sig på knä. Riddarens ögon äro lyckta.
Sorgbarn skall vara gosseprästen i detta tempel, där övligt är att gudens rökverk tändes av en gosse, i vars skönhet man tydligen kan läsa förgängelsen. Där skall Sorgbarn i heliga skrifter, som av prästerna förvaras, få lära urtidens visdom, innan spådomen gått i fullbordan, som hon läst i ådrorna på hans ögonlock. Så hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat sig till en avskedsfest.
I fjärde upplagan är första kapitlet så gott som helt och hållet omskrivet; epitetet »vilde», som förut i de första kapitlen ständigt användes framför Erland, är försvunnet. I kapitlet » Avtåget » äro nya: Assims samtal med modern och hans besvärjande av gudarne; likaså i kapitlet » Sorgbarn »: riddarens tal till patern.
Dagens Ord
Andra Tittar