Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 30 september 2025
Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner, hvarpå de äro författade.
Men vi ska läsa Gud som haver. Den kan Gusten med! sade gossen. Och så läste de "Gud som haver" flickan flytande och med "betoning", gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog lillebror och spaden och släpade dem över bron. Och därmed var råttkriget slut.
Vi intaga själva den anspråkslösa ståplatsen vid dörren bland tidningsreferenterna bakom en resande familj och gymnasieungdomen, sedan de höga ledamöterna intagit sina anspråksfulla platser. Den nyinvalde har ett kinkigt uppdrag. Den avlidne började nämligen sin bana såsom rättrogen, men vacklade på slutet och blev till sist rent ut sagt röd.
"Åt Fänrik Stål har jag sagt ett långt, sannolikt evigt farväl", skrifver han till v. Beskow i majbrefvet 1862. Mot slutet af Runebergs skaldebana inträdde en riktning mot det dramatiska, hvaraf spåren gå långt tillbaka.
Och så älskar han en annans fästmö. Det är ju komplett likt. Johan börjar tvifla på att han är ett undantag. Jaså, det här är vanliga historier i lifvet! Skönt! Då har jag icke att ta mig så nära, men icke heller något att vara originel med. Det tillyxade slutet förfelade sitt intryck, hvilket dock upphjelptes af Horatios vackra tal.
Under de tusen åren sker stadens trolofning med sin brudgum den kommer då nedåt ett godt stycke mot jorden, mot sin brudgum , men först vid slutet af de tusen åren sker brölloppet, då staden kommer ned i sin brudgums jordens famn, eller då staden kommer ända ned på jorden. Denna sköna stad finnes till både under och efter de tusen åren.
Ack, fattigdom och kamp och nöd, I början gråt, i slutet död, Det är, hvad jorden oss beskär; All himmelsk del din gåfva är. När sorgen vill oss tynga ned Och hjärtat bäfvar utan fred, Är du oss närmst med råd och tröst Och lyftar bördan af vårt bröst. Och blåser lyckans vind oss god, Att medgång föder fåvitskt mod, Då skaffar du oss nöd för nåd Och späker så vårt öfverdåd.
Detta var slutet på den första af de fem paraplyer, som vi egde då vi lemnade Kristiania. Skymningen sänkte sig emellan fjellen, gutten försvann deri, och då vi hunno upp honom, sade han oss far väl, menande att nu kunde vi hjelpa oss lika bra utan honom.
Han hade nyss fått en beställning på en julberättelse och han satt och tänkte över vad han skulle skriva om. Det var i slutet av oktober. Höstregnet hade börjat och himlen var grå och mulen. Författaren såg ut genom fönstret. Han såg över en stor slätt ända bort till en vik av ett stort vatten. Slättens gräs var ännu grönt men vattnet därborta var grått av regn och dimma. Jul, tänkte författaren.
Dagens Ord
Andra Tittar