Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 oktober 2025
"Ni är trötta nu, det ser jag", sade mor, då de slutat äta, "och det är sannerligen inte underligt, ty det kostar på att stå öfver tvättbaljan. Gå nu därför och lägg er. God natt och tack, mina kära gossar, för hvad ni i dag ha gjort för mor. Det har gjort henne både frisk och glad. Gud välsigne er!"
Då må ni tro, att det kom tårar i flickornas ögon och gossarne sutto med vidöppen mun och hörde på. Men så frågade Rudolf, när far slutat sin berättelse: "Men, far, vi ska' väl öfva oss att försvara vårt land?"
Väcken mig, när Jeppo slutat. JEPPO. Så här är historien. Det hände år fjorton hundrade åttio... Fjorton hundrade nittiosju. JEPPO. Rätt! 1497, på en viss natt mellan onsdagen och torsdagen... GUBETTA. Nej, mellan tisdagen och onsdagen. JEPPO. Ni har rätt. Denna natt då såg en färjkarl vid Tibern, som hade lagt sig i sin båt vid stranden för att vakta sina varor, någonting förskräckligt.
Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade, usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå, så fick hon väl hållas.
När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet. Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt.
Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln. Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och steg så upp igen.
Några dagar efter det jag slutat min undersökning vid Sorbonne, får jag nära den öppna runda platsen på kyrkogården syn på ett gravmonument av klassisk skönhet. En vit marmormedaljong återgiver de ädla dragen av en vis åldring, som inskriften på sockeln presenterar för mig såsom Orfila, kemist, toxikolog.
När korpralen slutat hade Och steg ned från vigda sanden, Tog genralen själf en spade I den segervana handen. Det var han, som sist af alla Sakta lät på grafven falla Litet stoft af fosterjorden; Men han talte. Glöm ej orden!
Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna hade slutat för dagen. Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen överallt? började han. Vad pratar man nu igen? frågade gumman. Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss. Asch, det ha vi hört nu så länge.
Och så de andra qvinnorna från de lägre stånden. Hade hon sett kärlek bland dem? Jo visst, en kärlek som slutat, då barnen kommit till verlden, oftast något förr. Aldrig hade hon sett äkta folk, som sett så vänligt på hvarandra efter bröllopet som före. Det var ett stort dike i det på ena sidan gingo de, som inte fått hvarandra, det var kärlek, förälskade ögonkast, hon gick förut, han efter.
Dagens Ord
Andra Tittar