Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 oktober 2025
Som synes är Anthero de Quentals tro på utvecklingen och på den slutliga befrielsen inte af det glädjefyllda slaget, och han slösar inte med förhoppningar och löften. Den storslagna bild han begagnar i sin sonett trappan som reser afsats öfver afsats tyckes ge oss förklaringen.
Pastorn hade en gång i kyrkan sagt, att de som Gud gifvit lidandets börda voro hans privilegierade... Hon kände i denna stund lidandet nästan som en helgelse. Hon kunde redan, en timme efter slaget, bära det, som hon aldrig trodde sig kunna utstå. Hon kunde mer, hon kunde förlåta. Hon tänkte på Erik med en sorg, djup och stor, men utan bitterhet.
Ty ohelbara äro hennes sår; slaget har nått ända till Juda, det har drabbat ända till mitt folks port, ända till Jerusalem. Förkunnen det icke i Gat; gråten icke så bittert. I Bet-Leafra vältrar jag mig i stoftet. Dragen åstad, I Safirs invånare, i nakenhet och skam. Saanans invånare våga sig icke ut. Klagolåten i Bet-Haesel tillstädjer eder ej att dröja där.
Hennes dårskap, hennes löjliga kärlek. Till dem kunde hon icke gå. Och inga vänner hade hon, inga, knapt bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var inåtvänd, tyst och sluten, i sitt sätt högt öfver sina jemnlikar och nästan bildad, hade man dragit sig från henne med denna skygghet, som så ofta skiljer råheten från en hjerteadel, om hvars existens man intet vet, endast instinktlikt känner.
Därefter inbjöd han mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet, att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit.
Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen.
Carlsson har fått professorns Ida till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop: Akta hasorna, du! efter sig.
Detta var en stor artighet, men af det mera kyliga slaget, ty det hviskades man och man emellan, att det nog blef frost under natten.
Natt, på drifvan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus, Än, sen många år förflutit, står du för mitt sinne ljus, Fast vår trohet blef besviken, fast vårt hopp blef slaget kull, Fast vår seger blef en dröm blott för en hjärtlös veklings skull.
Stödd på sitt folks kärlek och uppoffrande tillgivenhet, på sin visserligen till antalet svaga, men till dess mod ojämnförliga här, utkämpade Carl XI den ena striden efter den andra, alltjämt segrande över den övermäktiga fienden och slutligen genom slaget vid Landskrona vinnande en för krigets utgång avgörande seger .» En öppen och redeligh skrifft till Waldemar Bülow.
Dagens Ord
Andra Tittar