United States or Monaco ? Vote for the TOP Country of the Week !
När professor C.R Nyblom från Uppsala 1869 om sommarn besökte honom för att ombesörja den upplaga af hans samlade verk, som tills nu varit i bruk här som i Sverige, emottog han af "den lidande och i stoftet bundna skalden" detta intryck af storhet, som så mången besökare från hans hälsas dagar omtalar.
Han skriver nämligen till den sörjde då levande skalden och tackar honom för det odödliga stycket konfirmanderna, sålunda: »Jag tycker mycket om dem, isynnerhet den idylliska inklädningen, som är verkligen charmant.
Ofvanberörda motsättning har skalden åskådliggjort äfven i de storslagna, antikartade metrar, hvaraf Fjalardikten består. Lyriskt förbundna i fyraradiga strofer med det noggrannast genomförda skema, klinga dessa metrar kärfvare och kraftfullare för de skandinaviska bilderna, vekare och mildare för de ossianska.
Efter författarens tanke borde nämligen örnarne indelas i: 1:o de prosaiska , sådane de finnas i vår vanliga värld, och 2:o de poetiska , sådane som skalden ser dem i diktens regioner. Icke så, som skulle uppgifter angående de senare alldeles brista, de sakna blott system och ordning.
Ångbåtar, järnvägar och skogsspekulationer hafva, jämte folkskolor och tidningar, förändrat både naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jämväl andra egenskaper, än dem Runeberg funnit hos Älgskyttarne och bonden Pavo. Ännu en annan väckelse emottog den blifvande skalden som student på kondition.
Skillnaden mellan mig och andra kvinnor sade han är att jag har ett arbete. Men ni är ju också knappast kvinna! Är jag icke? Tag då icke allting så högpatetiskt! Jag log bara. Om han visste! I morgon kan jag icke komma, men kanske i öfvermorgon. En sista liten lätt parentes och vi skildes. Nånå. Om icke skalden håller på att bli förälskad i gamla Elsa, så begriper jag ingenting af hela saken.
Om de ord, han använder, verkligen äro högsvenska eller han hört dem från någon provinsdialekt, bekymrar honom alls icke, när han behöfver dem. Den yttre formen är lika flyktigt behandlad. Den förvånande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden från hvarje fordran på korrekt och stilbunden diktion.
Till sin förstfödde stod hon i ett särskildt innerligt förhållande, alltsedan hans sjuklighet under de fyra första lefnadsåren; den outtröttliga ömheten i modrens vård besvarade sonen med barnahjärtats varma förtrolighet, och här, menar Runebergs biograf, är ursprunget till den hjärtats värme, skalden röjde redan som barn och hvarmed han som man omotståndligen intog enhvar, som kom med honom i beröring; man kan tillägga, att denna värme allt ännu slår emot en från hvarje blad i hans dikter.
Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt skillnaden så: den där roar sig med att skriva, jag skriver på fullt allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat.
Ingenting hade varit lättare för skalden än att föra Hjalmar till Morven och låta honom där, romantiskt utstyrd, med kärlek vinna Oihonna, men sådant har man undvikit för att icke fela mot diktens antecedentier och för att icke nödgas begå det fel att i en skildring af gudars styrelse låta dem, alltefter ögonblickets kraf, rubba sina förut gifna, bestämda lagar.