United States or Ethiopia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sådant såg han och kom för en stund med vilja till stranden, Lockad af fågeln och rädd att störa de båda vid källan. Snart dock vände han om och spanade redan på afstånd, Spanade, gladdes och hann de älskade vännerna åter.
Hur gick det då med lillan? Det kan du väl förstå, att hon blef rysligt rädd och grät och fällde tårar och fick en blodig nästipp, så att till och med mor fällde tårar. Men huru gick det med Johan och Petter? Ja, det säger jag inte. Men nästa gång de voro hästar åt lillan, så drogo de henne riktigt snällt. Broderskärlek.
Men då viskade han, som om han varit rädd att någon kunde höra dem: »Det var bestämt ingen snäll gubbe.» »Ja, men ser Sven, du kände honom inte», sade mamma. »Han kunde väl ha varit snäll för det», svarade Sven. »Men små gossar ska' inte tala till främmande», invände mamma. »Jag trodde, han skulle bli glad, när han fick höra, att jag inte längre behövde se ut som en flicka.»
Och hyddorna flyttades, och krigarene tågade, och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna måste stanna med de dåliga, med barnen, och Oikameonnas hjerta brände; Oikameonna var icke gammal, var icke rädd, var icke ett barn. Lilameha! väl var då Oikameonnas hufvud ungt, men det kunde icke bära krans, ty hennes hjerta var utan glädje.
William Zimmermanns lilla pjes spelades på dramatiska teatern en afton i november. Efter middagen hade han som vanligt kommit på besök hos modern. Han var i godt humör och tycktes icke vara det ringaste orolig. »Är du icke rädd?» frågade hon småleende. »Nej. Du ska' se den gör lycka. Den är dålig nog till att gå i folk och ändå inte så dålig, att den äcklar.» De följdes åt till teatern.
Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg, han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så gärna vara med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på nationen, och så blygdes han han hade ju inga rättigheter.
»För hvad blef vargen rädd?» »För koskällan, vet jag, som han åt upp och som jag inte fick tillbaka, fast jag drog allt hva' jag kunde.» Den unga kvinnan lyfte upp pojken på knäet och såg honom forskande in i ögonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han här berättat. »Han ville visst bitas», förklarade Pekka, »och högg tag i min hand, som jag höll i skällan med.
Han sneglade mot sin vilja, rädd att förråda sig, bort mot bokhyllan där hennes två brev låg han drog en lättnadens suck nästan, de hade ju ej innehållit någonting annat än några oskyldig utgjutelser, de förrådde ingenting. Men men i det ena stod det något om att hon ville uppsöka honom här i skogen. Han gick resolut bort och tittade ingen hade kunnat röra breven.
Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den alldeles obekante mannen, i
Jag skulle ju vara den kallsinniga. Det var så länge sedan jag sett honom, och detta just efter den kvällen med hufvudet mot hans axel. Han satt och såg på mig vid dagsljuset, med vänliga grå örnögon. Ni är förtjusande. Han sade det så smekande och vackert. Och så sträckte han sig fram och såg så rar ut som ett snällt barn. Men jag drog mig tillbaka. Är ni nu rädd för mig igen?