Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 maj 2025
Rose promenerade före honom in i det inre rummet, där det fanns röda plyschmöbler och palmer och ett piano. Stellan var blodröd i ansiktet, när han i hälarna på Rose trädde in i detta rum. Han vågade inte se sig omkring.
Då holländarne den 22 Januari roade sig i det fria med bollspel, varsnade de åter igen ett dagsljusets tilltagande, hvaraf några drogo den slutsatsen, att solen snart skulle visa sig öfver horisonten. Och då Gerrit de Veer och Heemskerck den 24 Januari promenerade utefter stranden, sågo de till sin stora glädje den sedan den 3 November försvunna solens rand ofvan horisonten.
Klockargården låg invid herrgårdens park, och i dess kungliga omgifningar promenerade han, fri från arbete, fri från uppsigt. Vingarne växte och manbarheten nalkades. Genom förvärfvad och kanske naturlig blygsel har man så länge hållit den vigtiga frågan om manbarhetens inträdande och dermed sammanhängande fenomen fördolda.
»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från kontoret. Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.
Andra dagen när de promenerade uppför Birgerjarlsgatan knuffade Andrén honom i sidan och sade: »Pass opp! Här kommer utrikesministern. Han är kund hos mig!» Persson höll andan och stirrade.
Förste Konsuln promenerade fram och tillbaka mittför fasaden med hakan mot bröstet och händerna på ryggen. Ibland stannade han och hörde tyst ett par ögonblick på de andras samtal. Det var mest överste Rapp, som förde ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke för att skarva, när det bar till. ...Det var alltså om natten före Pyramiderna.
En annan dröm med en större räckvidd visade mig Jonas Lie sysslande med en pendyl av guldbrons, vars ornament voro rätt ovanliga. Några dagar senare, när jag promenerade på boulevard Saint-Michel, drog ett urmakarefönster min uppmärksamhet till sig. Där är Jonas Lies pendyl, utropade jag.
Han stod tydligen under inflytande av den föreställningen, att han var ute och promenerade med sin egen vårrock på armen. Det ena byxbenet släpade i rännstenen. Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt. Hans mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över axlarna. Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som just höll på att brinna i pipan.
En morgon minns jag, att han överraskade mig, när jag var ute och promenerade, med att sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade honom, om han ville följa med mig och gå i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plägade mottaga med förtjusning, och det väckte därför min förvåning, när han denna gång energiskt vägrade.
Fastän hon med stolthet nämnde sig moder till två gossar, var Elsa dock ännu ung, och när hon vid sin mans arm promenerade nedåt Strandvägen, voro hennes steg spänstiga, och hon smög sig intill mig, medan hon gick, med en rörelse som visade, att, om något tyngde på detta vackra huvud, så icke var det åren.
Dagens Ord
Andra Tittar