Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 maj 2025
Det gälde derför, att hvarken se upp på honom, när han med en obeskriflig grace och det allvarsammaste ansigte hjelpte till att drapera mig i min »Værdigheds mantel,» eller titta på kandidaten och Hertha, hvilka då vanligen skyndsamt togo plats vid hvar sitt fönster, ifrigt studerande utsigten, medan vissa ryckningar i skuldrorna voro förfärligt smittosamma.
Jag måste nu på nytt bära ett oafbrutet själslidande, en känsla af lamhet i hjärnan, som lät mig frukta det värsta. Jag greps af en obeskriflig bitterhet mot mitt land och tänkte starkt på att utvandra. Men tanken på en mission lefde fortsättningsvis i mig. Jag ville kämpa till det sista för de undertrykta och förorättade. Detta stycke uppfördes blott en enda gång 1888, då det också utkom i tryck.
Härigenom uppstår hos dessa gestalter en obeskriflig blandning af heroism och komik, hvars framställning endast den store diktaren kunnat vedervåga; man vet ej rätt när man skall skratta eller gråta.
Några timmar förflöto innan mina tysta tvifvel på gästgifvarmors raskhet klädde sig i ord, och vi hade för länge sedan druckit vårt eftermiddagskaffe, då jag beslöt mig för att göra fjellstigning ner i köket, för att se hur långt det lidit med tvätten. Jag rigtade mina blickar mot taket och såg en tafla af obeskriflig realism.
De äro mina egna, ingenting annat än surrogat jag äger icke en människa att älska och att tala med. Och när jag blir död, är allt mig likgiltigt. Hvarken skam eller heder kunna nå mig då. Det är en obeskriflig lättnad, jag kan känna af att skrifva så här, alldeles ut ur mitt eget hjärta. Hur måtte det då icke vara, att äga en människa att tala till!
Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo smutshvita snöfläckar, våra tvättfat, som Hanna kallade dem, och små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina ränder i sanden på landsvägen. Bella var en af de tjenande systrarna.
Detta var hans amma, som sedan låg i femton år i kramp och utmärgling i samma säng tills hon dog, och han fick sitt porträtt i gymnasistmössa återsändt af direktionen för Sabbatsbergs sjukhus, der det hängt i långa år sedan den vuxne ynglingen slutligen endast en gång om året offrat en stund af obeskriflig glädje åt henne, en stund af lätta samvetsqval för honom sjelf.
Hvarför kunde hon inte trampa det ned inom sig sjelf när det utom henne icke fans någon motsvarighet. Hon kunde icke hålla sig stilla. Af och an gick hon på mattan, rastlöst och oroligt. Hon tänkte på trappuppgången, på rummet. Hon hade vandrat uppför samma trappor, lagt sin hand på samma dörrlås, hängt sin kappa på samma knagg. Det kom öfver henne en obeskriflig vämjelse.
Dagens Ord
Andra Tittar