Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ... Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.
Det kunde icke ta i en sak utan att göra något orätt, icke gå någonstans utan att vara i vägen, icke säga ett ord utan att störa. Det vågade till sist icke röra sig. Dess högsta pligt och dess högsta dygd var: att sitta stilla på en stol och vara tyst. Du har ingen vilja! Så lydde det alltid. Och dermed lades grunden till en viljelös karakter. Hvad skall menskorna säga, hette det senare.
Är det dig jag ska svärma för i höst i brist på den riktiga , den okända, hon som nu går någonstans på en gata i en stad långt, långt härifrån? Han mötte också Rose. Hennes hy var ej brunbränd som de andras, fastän han var säker på att hon varit på landet. Hon hörde till överklassen, till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var för resten redan pamp i samhället.
Jag gick på Strandvägen och det var mitt på middagen. Jag mötte människor och människor gingo om mig. Och så mötte jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar mig. Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.
Det är länge sen, sade han stilla, jag var bara tjugu år, nu är jag tretti. För resten, må hin ta henne! Har du tänkt på varför jag ligger i den här kupan egentligen? Kommer jag någonstans, blir det nånting? Ä de nån mening i att leva så här? Han tycktes vända sig mot väggen. Jag ger även detta fan, sade han, i morgon ska jag ut i Haga och måla, nu har jag fem dukar hos juden.
Allt var mörkt omkring honom och någonstans i närheten plaskade vatten, han tyckte sig stiga och falla. Dessa sjögångssymptom hade han förut erfarit när han vaknat utan att veta var han befann sig, så dem fäste han sig inte så mycket vid, men de främmande föremål, som hans i mörkret trevande händer stötte emot, förbryllade honom.
Visst är det ledsamt, började han åter, men hvad kan man göra till det? Det är som jag redan sade: hvar och en behöfver sitt. Mari gret. Har Holpainen ännu inte fått arbete någonstans? Nej. Besynnerligt! Visst är det nu dåliga tider, men alltid borde man kunna få sig någon förtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet.
Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han vaknade. Det var morgon, han hade varit full, och han hade glömt att täcka melonerna.
»Att hon är olycklig kan den förstå, som känner herrn», sade kusken bitande. »Men det kan väl herrn förstå, att någon måste ha kört märren.» »Hon har skenat», skrek Olsson. »Min hustru ligger sönderslagen någonstans på gatorna.» »Skenat?» svarade kusken och log hjärtligt. »Herrn känner inte min gamla märr. Jag håller herrn ansvarig för förlusten.»
Dagens Ord
Andra Tittar