Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 september 2025
Äfven nu det är dock första gången Hon, är bjuden har jag nödgats bedja, Öfvertala, banna, ja, befalla, Innan hon förmåtts att börja tänka På sin egen dräkt och lämna andras. Det har kostat strid, men nå'n gång måste Äfven hon som andra ha en glädje." Så hon sade. Med en axelhöjning Nickade den nådiga till afsked, Och besöket var förbi, man skildes.
"De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare." "Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga." "Men vi ha nog ingenting te äta." "Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena. "Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn.
Int må nå'n tro att Pelle tänkt ut te ha en get, å hålla fint i stugan och te sluta supa, om han int sett våran Gullspira." "Ja, om också inte Gullspira precis varit med om att lära honom hålla fint så har hon haft sin uppgift ändå", log prästfrun.
Enkel skrud och enkel ära Var hans fröjd, kampanjen lång. Det blef fred. Han måste bära Band och stjärnor sen nå'n gång. O, då var det som om ståten All hans vår kylt af till höst, Som om pojken, halft förgråte Klämts och frusit i hans bröst.
En dikt i tre sånger. Till den första kärleken. En gång min första kärlek frågte jag: "Min lefnads stjärna, säg, hur tändes du, Och hvadan äger du ditt milda ljus?" Då sade stjärnan: "Har du sett nå'n gång, Hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?" Jag sade: "Än med mörker, än med ljus Ett moln gått opp och dolt dig för min syn; Dock brann du lika klar, sen det försvann."
Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset. "De ä bruden Ante, Månke, pojkar. De ä bruden," hviskade Maglena, utom sig af ifver och glädje. "Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud ligge och ränse i kryddgålsland. "De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden", hviskade Maglena.
Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem.
"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här mat förjämnan." "Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt." "Nog ha vi fått de nå'n gång å.
"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?" Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot spiselden. "Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna vardt kvarhållen hos jägmästarns." Hustrun kom till.
Klappar ej ditt hjärta mången gång, När ett dån sig närmar och föröker? Lyfter du ej ofta nog förskräckt Vingen, öfver dina späda sträckt? Bodde du i fjärran lund ändå! Ingen oro där ditt hjärta röjde, Ingen fruktan skrämde där de små, Om du äfven nå'n gång borta dröjde; Ty för dem naturens stillhet där Vore, hvad din lätta vinge är.
Dagens Ord
Andra Tittar