United States or Saint Martin ? Vote for the TOP Country of the Week !
Utan jag tyckte det var bättre att Stava kom ut. Och det tycker jag än. Fast det gick på tok. Men inte vet jag, vad som flög i mig, att jag släppte henne till Frönsan. Det var väl det, att jag ville ha henne lite i närheten ändå. Och så var fan framme. För det är så, att en går och ställer och ställer och ställer. Tills det blir granneligt bra till det bästa. Tycks.
Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikas hus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikas hus, och som under tiden hade samlat sig. Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika: »Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?» Han svarade: »I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig, därtill ock prästen, och så gån I eder väg.
De svärmar af kaffedrickande damer och konverserande herrar, hvilka vi här och der skymtade på husens verandor, bekräftade genom deras munterhet helt omedvetet denna vår åsigt. I närheten af Lillehammer hade vi till och med mött en ung svensk, som nu såg betydligt yngre ut än för tre veckor sedan.
Hans hälsa hade varit dålig en tid. Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att uppsöka sitt sällskap. I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en svinkotlett. Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående.
Nu skall också det märkliga ske, att järnväg drages genom byn den lilla staden i närheten kommer nämligen inte längre tillrätta med sin ångbåt. Linjen stakas ut, och det visar sig, att den gamla rönnen står midt i vägen och måste fällas.
Fram på sommaren blef han kär i inspektorens dotter, en tjuguåring, hvilken icke umgicks i klockargården. Han kom aldrig att tala till henne; men spanade ut hennes vägar och kom ofta i närheten af hennes bostad. Det hela var en stilla dyrkan på afstånd af hennes skönhet, utan några begär, utan något hopp.
Ingen människa syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag lagt trakten öde. Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont. En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit fram till dem på ångbåtsbryggan och som de hade visat sig vänliga emot, följde dem alltjämt; än var han före dem, än var han efter, men alltid i närheten.
Och det dröjde ej synnerligt länge, innan hon en dag kom fram och satte sig i närheten av Sven och nyfiket betraktade vad han förehade. Sven var van att leka för sig själv, och han hade en lek, som roade honom mycket, och som egentligen var ganska lättfattlig. Den bestod däruti, att han gick ut och satte sig på en gräsmatta.
Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med ens sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade undran som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands språk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan förstå ett ord av en sådan rotvälska.
»Tja, jag vet sannerligen inte men i de senare åren hvilar det alltid en varm ånga öfver dessa hemlighetsfulla murar, mest intensivt dock öfver hufvudstationen här i närheten. Och så » »Hvad? Ni håller mig i spänning.» »Jo, flodvattnet, som lämnar verket är mycket varmt.