United States or China ? Vote for the TOP Country of the Week !
Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess ägare, den ene efter den andre, sades, att ett ord kostade dem mer än en rundlig allmosa. Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana ljudlöst likt månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vän och givit honom en silverskära.
Sju fromma släktled hade bemödat sig att utplåna den hedniske sångarens skuld. Detta var samvetslättande. Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat eller velat sjunga under öppen himmel ingen före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans stämma hade man med förundran hört icke så sällan inifrån skogsdunklet, där han, rustad med bågen och jaktspjutet, gärna strövade.
På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett slott, som länge tillhörde släkten Månesköld. Det utgjordes av flera sammanbyggda, eketimrade hus och hade ett runt torn, uppfört av stora granitblock. Tornmurens enformighet mildrades av en glugg här och där med rundbåge och sandstenskolonnett.
Den Gud, som hägnat dig på din långa väg, späde pilgrim, har ock lett dina steg rätt, sade patern och betraktade Sorgbarn med vördnad. Ja, detta kloster plundrades för tio år sedan av hedningar, och den riddare du söker sitter här. Denne man är riddar Erland Bengtsson Månesköld. Det synes, som om Gud med detta ville göra ett underverk i våra tider. Utgången skall visa det.
Och han tänkte därvid på en annan symbol försoningens, och det var med andakt han lyssnade, då brodern Johannes, som vandrade vid hans sida, avbrytande tystnaden, sjöng med sakta röst en vers ur pesthymnen: Da crucem, clavos, scuticam, coronam, Lanceam, funes rigidamque mortem Inter iratam mediare dextram Et mala nostra. Erland Månesköld och brodern Johannes vandrade hela natten i skogen.
Efter en stunds förlopp hördes steg i korridoren, och en röst frågade: Vem är där ute? Broder portvaktare! Vän Johannes! Jag igenkänner din röst. Öppna för Erland Bengtsson Månesköld! Vad! utropade rösten, lever ni ännu, herr riddare? Eller är det en villa, som gäckar mitt öra?
Folk tyckte, att det var något oroligt, vilt hos denne gosse, något efterblivet hedniskt, något i hans natur, som icke sugit till sig ett stänk av dopvattnet. Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke låtit ens primsigna sig och som på dödsbädden yrat om sköldmör och odödlighetsmjöd om denne hedning återvänt i Erland? Det frågade man sig i bondstugorna.
Herre på Ekö slott är nu riddar Erland Månesköld; hans fru är Helena Ulvsax, och hon bär redan en liten Erland vid sin barm. Riddar Bengt och fru Elfrida äro avsomnade. Då Erland från sin utländska färd, mätt på krig, blodsutgjutelse och tom ära, återkom till hemmet, vilade de båda redan i sin murade grav under klosterkyrkans altare.