Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 september 2025
»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när jag sprang bort i skogen och kom tillbaka igen. Det var, för att mamma blev så glad, när hon fick se mig.» Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att bara lyfta upp gossen och låta alla se på honom. Gud signe henne! Hon hade rätt. Så gick ett år, utan att vi lade märke till dess gång.
Det var, som om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren in igen i sin säng. Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta: »Tyckte inte Sven det var roligt?» »Jo, ja orkade bara inte än.
Under allt detta låg hon och sov. Han skulle ha velat väcka henne, så att hon kunnat vara med och se allt detta. Men hon låg i kistan i det vita rummet med blommorna och hon var själv klädd i vitt och hade blommor på täcket. Han gick in till henne om mornarna, stannade vid dörren, bugade och sade: Sov gott, lilla mamma.
Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma. Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina märkvärdiga ögon: »Tala inte om det för pappa!» »Ja, men varför det?» sade mamma. »Jo, för då blir pappa så ond.»
Han kröp så långt in han kunde komma, med ansiktet mot väggen och armarna för ögonen. Han skälvde av skräck. Där fann honom gamla Kerstin efter att sökt och ropat på honom länge. Han ville inte komma fram. Och då Ida lyft undan soffan från väggen och Kerstin höll honom i sina armar, skrek han högt: Inte se mamma! Inte se mamma! Men de dagar som följde voro underbara.
Med en supig och svår man, såsom min mor stackare, då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rår vi själva om. Det är ett ganska litet trähus, såsom ett av dem där uppe i Strängby ... träng ... hur var det ... ja ... Strängnäs. Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lever nog ännu ett par år.
Och i staden kunde han ej bo. Det hade hon ej råd till. Således, till hösten i lära. Under sommarn måste han hjelpa till med allt möjligt. När det led mot september, fick han en omgång nya grofva kläder, sydda af mamma sjelf.
Samma dag han kristnades begrofs hans mamma, kort derefter hans syster och bror, och sen brann hans hem med allt, hvad deri fanns, ja så noga, att lilla Edvard ej hade en skjorta ens att ömsa på sig, och han behöfde ändå så små skjortor. Men sen J sorgen tynga på Edvard? Alls icke". "Försök att se på honom, du skall märka huru han genast ler.
Edvards mamma steg av vid nästa hållplats och då hon kom ned på gatan tog hon Edvard rätt hårt i armen och sade: Du får aldrig säga något högt om främmande personer, som du inte känner. Det var mycket fult att säga så där om tantens tänder. Edvard svarade: Mamma har aldrig sagt mig förut att jag inte skulle få säga så. Vad är det jag inte får säga?
Det var Kalle Möller, som kom tillbaka: Jo, mamma och pappa har sagt, att nu hjälper det inte, utan nu ska du komma, om du också ska hämtas med mannakraft. Och jag har för resten själv talat med din pappa. Stellan blev blodröd i ansiktet.
Dagens Ord
Andra Tittar