Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 oktober 2025
Han påstod, att han fördrev sin tid med att läsa madame de Staëls Corinne och några andra franska böcker, som salig baron haft nåden lämna i hans vård. Men det var icke sant. Herr Vickbergs franska räckte icke till för Corinne. Och dessutom skulle han aldrig nänts använda en bok, vars pärm bar de tre förgyllda vapnen: Bernhusens krönta fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare.
Men stilla, behagfullt, med högburet huvud, trädde hon fram ur gruppen och ställde sig vid Förste Konsulns sida. Med bägge händer tog hon den hand, han räckte henne, och lade den mot sitt hjärta. Det slog stormmarsch; Bonaparte smålog under de sänkta ögonlocken och räckte zigenerskan sin andra hand. Nå, Madame, se så, om ni kan läsa mitt öde.
Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde henne bort till den plats, där han såg Madame Junot stå. De talade icke, men deras blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hårt intill sig: Du är modig, Edmée, modig... Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt sammansjunken mellan sina kuddar och flakoner.
Madame Loulou han talade till Madame Junot, men hans blick smekte hänryckt, leende Edmée vad tror ni väl er man skulle säga, om han nu såge er stå där och förvrida huvudet på pojken? Han knep Eugène i örat kanske litet hårt och inte fullt så vänligt, som det såg
Madame de Beaurollier rätade på sig och såg vasst från den ena till den andra. Ja, ja, min söta värre har man hört! Sedan 93 kan aldrig något förvåna mig. Det låg i hennes stämma och uttryck en så hopplöst trist övertygelse, att den med ens gjorde slut på all munterhet. Vi skola nog passa på Mademoiselle de La Feuillade, bröt abbé Bernier pausen med sin välvilliga, glättiga stämma.
Han var stött, och damerna måste tigga honom länge, innan han ville fortsätta. Till slut gav han godlynt, som han var med sig. Jag låg alltså i mitt tält. Det var mycket mörkt, mitt i natten, och jag hörde intet annat ljud än av hästarna, som skubbade sig uppåt varandra och gnäggade. Så plötsligt slog klockan tolv tolv... Å, Gud! Madame Bernadotte var redan nära att svimma.
Joseph och Madame Julie Bonaparte hade kommit från Mortefontaine, tillsammans med Madame Bernadotte. Andre Konsuln Cambacérès var också bjuden, och, försatt i utmärkt humör av den eldiga champagnen och den torra madeiran, hade han en gång kommit i taget med att berätta historier från sin ungdom i provinsen, från Konventet och Direktorietiden, och ville nu icke hålla upp igen.
När de voro färdiga, vinkade Madame de Châteauneuf till Edmée, och i det de, utan att bry sig om det väntande ekipaget, gingo till fots snett över Rue des Petits-Champs , sade hon plötsligt: Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något.
De gingo förbi henne utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma: Och du vet, att jag har älskat honom! Att det fanns en tid, då det blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att visa mig mig denna förnärmande likgiltighet...
De gingo allesammans i sällskap tillbaka genom parken. Berthier underhöll artigt Madame de Châteauneuf, Duroc och Louis, som förut träffat varandra några gånger, pratade rätt livligt om kriget i Tyskland och om gemensamma bekanta från sällskapslivet. Förste Konsuln gick bakom med Edmée. Han gick så långsamt, att hon hade all möda att icke gå ifrån honom.
Dagens Ord
Andra Tittar