Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 september 2025
Han släppte åter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett. Hon lovade att komma halv sju, och klockan är redan tre kvart. Hon kommer inte... Han sträckte ut sig på soffan och borrade huvudet i en kudde. Vad det blir långt att vänta... Och jag har redan väntat mer än nog, jag har väntat hela mitt liv. Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den. Men det skulle icke ske vidare.
Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras författares namn. Jag förstod honom icke i början.
»Säg har du icke en enda gång längtat efter en smekning?» Hon såg den unga flickan forskande rakt in i ögonen, som ville hon hemta fram sanningen ur dem om också orden ljögo. »Nej», sade hon, och blicken och tonfallet var äkta. »Jag skulle bara ha känt vämjelse och motvilja.» »Det är icke möjligt.» »Jo. Det har visst aldrig varit något; eller om det varit, är det åtminstone nu förbi.»
Men sången gick oupphörligt sönder och de skrattade och smusslade, ty nu kom det betydelsefullaste, som de hela natten hade längtat efter men också fruktade mest. De ledde henne över gårdsvallen till bryggstugan. Där ställde de upp sig i en vid ring och smällde i händerna. Dörren var halvöppen. Den vigaste klättrade upp på det låga taket och ryckte halmen ur ljusöppningen.
Det var ett sista utslag af hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns. Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka. »Min son!» kom det sakta efter en stund. »Min son! Åh, hur jag har längtat efter detta!»
Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket efter sin kusin så kunde hon då åtminstone få höra något nytt från Tuilerierna. Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen.
I främsta rummet hade hon alltid tänkt på sin egen lycka, alltid fordrat, innan hon gaf. Hon hade längtat efter, att en annans kärlek skulle öppna hennes hjärta och tillgodogöra sig dess skatter, men icke förstått att älska en sådan känsla fram. Därför hade hon misslyckats både som maka och mor.
Detta var så helt annorlunda. Här hade hon ett hem, med all hemmets värme men utan dess tvång. Hon hade full frihet att umgås med hvem hon ville och den verld, hon drogs in i var just den efter hvilken hon alltid längtat. Det var män och kvinnor med berömda namn, namn som ofta susat förbi hennes öron och som nu blefvo för henne till lefvande personer, hvilka tryckte hennes hand.
Stugan var varm och hemtreflig, menniskorna derinne vänliga. Hon hade trifts der så väl, men likväl hela tiden längtat efter hemfärden, då de åter på tumanhand skulle bege sig ut i ensamheten. "Adjö, adjö!" ljöd det än en gång från allas läppar. Sedan slöt hon dörren och gick med Nymark mellan torpbyggnadernas väggar och knutar ned på isen.
Jag visste, att de snart skulle glömma mig igen och att det är husbönderna, som här bestämma över tron. Men nu förstår jag, att det var för dig jag talade, just för dig, fast jag då var utan kunskap därom. Ingevald Folkesson, jag kläder dig i vita vadum, i döpelsens snövita skrud, innan du träder inför den, som du länge hemligt längtat till.
Dagens Ord
Andra Tittar