Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 september 2025
Han såg upp och sade ännu leende: Har jag berättat för dig, vad jag hörde häromdagen? Det var vid den stora revyn på Marsfältet den 25 Messidor. Du for förbi i en vagn med några damer. Då pekade soldaterna på dig, och jag hörde dem säga: »Det är Förste Konsulns drottning!» De togo dig för Joséphine. Å, de visste ej, hur riktigt de träffade. Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig.
Den stackars lilla prinsessan, sade han nästan ömt, med en ton, vari icke spårades en skymt av ringaktning eller löje. Hon har slitit bra ont för att komma till sin vän! Förste Konsulns ögon blevo plötsligt fulla av tårar, han omfamnade Duroc. Gå min vän, min bäste vän... Låt mig väcka henne, hon får ej veta, att du har sett henne. Det kunde skrämma min lilla stolta väninna.
Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick. Jo, medborgare-Konsul.
De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La Feuillade under masken. Efter Förste Konsulns markerade komplimang blev hon ännu mer uppmärksammad än förr. Prætorianen hade all möda att bana henne väg till deras plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen. Soupern börjar. Plats! Plats för Frankrikes drottning!
Inne i stora salongen sutto hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot » la famille consulaire », som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett Förste Konsulns familj.
I den lugna natten, mot den klara, mörkt blånande junihimlen, lyste i flammor namnet Marengo . Edmées ögon sökte Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan en sommarnatt som nu första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej.
Nu upptäckte emellertid plötsligt Laurette tack vare det oförmodade mötet med Madame Fourès ett förträffligt tillfälle att »sondera» väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt varna henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.
Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var icke mer den ömtåliga, kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfröken, som för aderton månader sedan kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte betvingarens stolta brud.
Förste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig, svartmuskig, ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick för att vara ofantligt kvick och isynnerhet ansågs oemotståndlig för damer.
I detta ögonblick klockan var väl bortemot elva hörde den tysta Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel, allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och Albert de Permon.
Dagens Ord
Andra Tittar