Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 september 2025
Så fort han hade trängt sig över tröskeln till den innersta kammaren, sjönk han ihop på knä, djupt framåtböjd med händerna stödda på golvet som en träl, och det smällde och knakade i förskinnet. Här såg det också annorlunda ut. Några ljuslågor växte och krympte på en järnkrona i taket, och väggarna voro blådragna med varma bonader.
Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad. Allt utom det sista! Som du ger andra! Vem har sagt det? Det gör ni alla!
Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårt för att hålla tillbaka sina tårar. Å, Louis... Och plötsligt gav hon efter för denna starka, nervösa spänning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, så häftig, att den nästan liknade ett tjut, sjönk hon, med bägge händerna för ansiktet, ned på stolen. Louis kastade sig på knä vid sidan av henne.
Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom. Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.
Jag vet blott, att det blev skumt omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade: »Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»
Nadja ville inte höra talas om Samuli och hans läsningar. Hon bad att få slippa, svarade frun temligen näsvist, att hon helst ville sköta sig sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett ögonblick ångrade Nadja sig, rusade in, föll på knä och bad om förlåtelse för sitt uppförande, brast i gråt och sprang tillbaka in i köket. Nästa söndag var hennes fridag.
Då Björn gått, sade modern till Ån: Var har du varit, son? Jag har suttit vid stranden. Vad gjorde du där? Jag väntade. Väntade? Ja, det brukar komma virke med vinden. Du har inte stulit fars ek? Fars? Björns! Stulit? Ån kastade sig på golvet. Modern lade hans huvud i sitt knä. Då stönade han och pustade, så att det rock i hela kroppen.
Hur skulle han ha velat vara annat än god, om han varje dag hade kunnat lägga huvudet i hennes knä, blivit smekt av henne, omvärvts av denna vithet. Hur hade det varit möjligt annat! Men också i denna lycka fanns det stunder, då det stack till inom honom av avundsjuka mot fadern.
De hade paket med sig och många saker i sina koffertar, och så fort de kommit hem, stängde de sig inne med hans far, precis som på julafton. Och i allt som hände, kände han att han var medelpunkten. Han gick från knä till knä, och när han tröttnade på ömhet och smekningar hade han sina leksaker och konfektpåsarna. Så skedde det hittills märkvärdigaste av allt.
Se, då som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan, Barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med hvarandra. Knä vid knä där suto vi sen och delte gemensamt Läxornas börda och lekarnas fröjd och berömmet och agan.
Dagens Ord
Andra Tittar