Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 september 2025
Äss, äss, äss, vad en nu ska bli genom sig elak. Hon steg in i köket. Länsman satt i fållbänken, höll Basilius i sitt knä, gossen nästan dold i skägget. Länsman höll pojkens högra fot mellan tumme och pekfinger, ledade benet upp och ner, upp och ner. Hans stora, runda ansikte var ännu mera uppblåst och upphettat av förvåning och ansträngning. Inte fan är du lam, sade han. Nu då? Hur känns det nu?
Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten, och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden.
Den gud de dyrka heter hvarken rikedom eller lycka. De besjälas af »ädel ärelystnad», och sträfvan efter ryktbarhet är deras lifs förhärskande lidelse. Detta är kanske icke så lumpet som sträfvan efter materiell rikedom, men det vittnar om mera fåfänga. Framför ryktets altare böja många tillbedjare knä. Den största graden af fåfänga finner man hos personer, som uppträda offentligt.
Alma satte sig på brädet i båtens akter och stödde sig mot sin mans knä. John slätade hennes hår. "Säg mig nu en sak, Alma, som jag ofta har tänkt fråga dig om." "Hvad kan det vara?" "Mins du en kväll, det var under sista vintern, då jag kom hem och du satt vid pianot och spelade?" "Kort innan lilla Helmi blef född?" "Precis. Då hade du gråtit, jag såg det på dina ögon.
Om hon tillät sig att i min närvaro gå så långt, hvad skulle hon då ej När jag ordentligt tog saken i öfvervägande, var det dock ej så underligt att jag blef utom mig. För den skull behöfde jag ingalunda hysa samvetsbetänkligheter. Antti skulle aldrig tillåtit mig att stiga på någons knä.
Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv kring ett av kapitälens utskjutande blad.
Han dröjt ett ögonblick, Då dörren uppläts dristigt af Miljutin; Den åldrige steg in, Af tjänarskaror fåfängt återhållen. Först när af furstens blick Han möttes, stannade han stum i vördnad Och böjde djupt sitt knä, Mot golfvet sänkande sin höga panna.
Han skyndade sig genast vägen fram till Sven, som nu återigen stigit upp från bänken, men nu syntes det att hans dyrbara dräkt var i trasor. Hans ena knä var bart och sönderrivet, han blödde om armbågarna, och två stora och rostiga järnringar voro uppträdda på bältet.
Gubben låg rak lång tvärsöver vägen och gumman satt på dikeskanten med hans huvud i sitt knä. När hon såg, att barnen åter voro över henne, började hon skaka gubben och dra i honom, men han vaknade inte. Barnen togo honom mellan sig och buro honom hem, gumman följde tyst efter. Den gamles kropp var iskall och barnen trodde, att han var döende.
Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas.
Dagens Ord
Andra Tittar