United States or Bouvet Island ? Vote for the TOP Country of the Week !
På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan, ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke att det hade blivit ett öknamn där.
Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
Afsides och ensam Stod jag och anade ej, att kamraterna tågade dädan. Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjärtat Gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan Eller förblifva på stället och dö.
Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren. Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
Hade det nu varit lika många flickor som gossar i skolan och under alla lektioner, skulle troligen små oskyldiga vänskapsförbindelser uppstått, elektriciteterna blifvit afledda, madonnadyrkan reducerad och hans origtiga begrepp om qvinnan icke följt honom och de andra kamraterna genom lifvet.
De yngre kamraterna bjödo gärna på en sup för att få Liter-Pelle "i tagen". Han kunde berätta historier av alla de sorter och bredde på förfärligt. Han berättade hurusom han tagit livtag med baronen, som slutligen måst gripa till bönboken. Släpp mig, Pettersson, så ska du få ligga i sparlakanssängen med Stockholms likaste
Bertha var upprörd, också hon. Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått här alltför länge! Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här halfva natten ännu, tillade hon halft för sig sjelf, tänk, hurudan han skall vara i morgon! Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets trappa. Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne?
Pappa, jag har inte smitit . Jag bara sprang. Nå om vi nu ska rida på ord, varför sprang du då? Di var stygga mot mig. Vilka var stygga mot dig? Lärarinnorna eller kamraterna? Kamraterna. Di var så stygga mot mig. På vad sätt var de stygga? Stellan kunde ej ge något svar på frågan. Till sist sade han: Kerstin vet att di var stygga mot mig. Hur vet hon det? Jag talade om det för henne.
En kamrat, som han sett lik, spökade för honom om natten. När han gick förbi ett bordell på Apelbergsgatan skälfde han af fasa, icke af lusta. Hela proceduren hade för honom antagit hiskliga former. Kamraterna i skolan hade smittosamma sjukdomar, talade om hvarandra såsom förstörda.
Han tyckte sig i detta buller höra en avskedshälsning och kände innerlig lust att, innan han vandrade vidare, säga farväl till Pelle Larsson och de andra kamraterna.