United States or Caribbean Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och om även du har sådana stunder, ty du är människa, Albert, så skall jag också slippa se dig då. Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen? man kan hitta på att glömma varann? De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de glömmer varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det med plågans minne, såsom man kommer ihåg fulslag. Hu då!
Hon pekade på den lille för att påminna mig, att min missgärning skall straffas på honom ... Hu, det var förskräckligt, sade Myro. Men det är väl endast en inbillning, kära Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt grannskap om natten, när din moder återkommer. Vi skola låta lampan brinna intill morgonen. Jag törs icke mer vara i mörkret. Att ej din mor får ro i sin grav!
Hon skulle baka fint, bjuda på té och pannkaka och allt möjligt. Man skulle endast akta sig för allt starkt. Lotta försökte med ena foten att stiga ut ur sängen. Jo, det gick. Med den andra... Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt. Hon kunde stå. Hu, så stugan gick omkring för henne! Spiseln sprang åt väggen till och matbordet också. Så blef det svart.
Det ryser i mig. Kanske som kärna denna storstadsfräckhet, som man finner hos cirkusartister och liknande individer. Och så kanske penningdryghet på köpet! Den der som är dräggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!... Detta att skryta med allt hvad man egt och haft och ätit och druckit och varit med om...» Den andre hörde på med samma godmodiga smil: »Det är rätt! Måla bara hin håles mamma på väggen.
Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då att emotse förintelse. Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på förintelse ...
"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea bättre om sig. "Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.
Men först skall Trygg bli mjuk. TRYGG. Nu, fröken! Hu! År det väl mänskligt, att man så skall störas? Om ni vill skrämma mig på detta sätt, Så klagar jag för onkel, vet ni det? Jag skrämt? JULIA. Just ni. TRYGG. Hur har jag kunnat skrämma? Jo, med er grymma hast och med er stämma. TRYGG. Att hasta hör just ej min ålder till. JULIA. Nå, med er uppsyn då, om ni så vill.
Fru Sörman kan väl säga, om hon är hos Zionisterna eller i Bethania. Hu! kved fru Sörman. Bethania hu, hu, hu, hu Ja tack, då vet jag, sade Abraham. Han vände tillbaka över bron, gick Storgatan framåt och sneddade över Torget in i Garvarebrunnsgränd. Här vid ingången till Blekängen stod kommissarien Lönrot och instruerade ett par konstaplar. Abraham hälsade.
"Nog går det", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, "nog går det", jo, försök! Det är lätt att säga: det går, det går; men man sätter inga fötter under det med stora ord. Försök att klappa på! 'Hvem är det, som kommer och dundrar på min dörr så sent? Tviskinn och brända bullor! Man må då unna mig nattro, fattige man. Gå sedan in den, som vågar; jag går icke. Se där! Nu gäspa han. Hu!