Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 oktober 2025
Han valde tillsist att intaga en afvaktande och iakttagande hållning d.v.s. just samma position, som hon redan förut bestämt sig för att intaga. Resultatet blef att de fiendtliga härarne lägrade sig midt emot hvarandra och att det tvärt emot bådas önskan icke kom till något sammandrabbande.
Då vi återkommo till kamraterna dukade de upp aftonmåltiden: torr chokolad och kakes; jag föreslog allmän tebjudning, då jag ville bestå kokkärl. Detta framtogs och befans vara samma flata blanka bleckflaska, som hittills tjenat till att gifva hållning åt min turnyr. Aseptinen tömdes på en nu utdrucken fältflaska, vatten hade vi i bäcken, te i kandidatens rensel och glöder på bålet.
Det sista försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula. Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för sommaren.
Men jag skall göra ett slut på det här alldeles som jag gjorde slut på den dumma historien med skogsfogdens dotter. Faber hade som alltid, då husbonden bannade, stått med mössan i hand, tyst och vördnadsfull. Och varken hans hållning eller uppsyn förändrades, när han yttrade: Det var således husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens Grädel? Herr Gruber hade förrått sin hemlighet.
Ibland nickade han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning, som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och stramalj.
Det låg smil öfver hennes läppar och munterhet i hennes ögon; och i sjelfva hennes hållning och rörelse var der en slängande sorglöshet, som frapperade honom såsom något ovanligt och främmande. Hon liknade en menniska, som nyss kastat af sig en tung börda och nu med lätta steg vandrar vägen framåt. Detta goda lynne smittade honom oemotståndligt och gaf hans stämning en annan riktning.
Han hade blifvit språksam och gladlynt, sjelfva hans hållning hade undergått en förändring, en otvungen raskhet hade efterträdt den förra medvetna stelheten.
I drömmen hade jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohaf, ur hvilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärf till hållning och väsen, svag i sin innersta grund, alltför svag att besvärja stormen, som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte honom, alla väntade af honom ordet som skulle lysa öfver vattnen.
De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner, bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om dem. Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och knusande öfverlägsen hållning. Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen.
Lågan från spiseln kastade glans öfver hennes trötta, melankoliska ögon; hennes lifliga och något nervösa rörelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet lutande hållning skvallrade om årslånga öfveransträngningar, och ett nät af fina rynkor och fåror i det vackra, eljest så bleka ansiktet berättade en tyst historia om många tårar.
Dagens Ord
Andra Tittar