United States or Cambodia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var jag sa jag men då skratta han och somna igen och inte förrän nu har jag talt om historien och den är sann från början till slut. Emanuel. Tillägg: De ä lögn alltihop för jag har läst det. Och fast Emanuel säger att pappa har sagt att en historia inte behöver vara sann bara låta som den voro sann. Men jag har läst om Georg Wassington han kunde inte ljuga och det kan inte jag heller.
Men vi voro nöjda som två barn, och hon skrattade åt sig själv, därför att hennes gång var så osäker, att hennes ben ville vika sig under henne när hon gick, skrattade med ett litet sjukt, men innerligt lyckligt skratt, som gjorde mig glad att få stödja henne. »Vad jag är lycklig nu igen, Georg», sade hon, när vi åter gingo in. »Och du ska också bliva det.» Så förde jag henne uppför trappan.
Vad sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig farit till Grekland, det forna Hellas. Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder.
Minns du den vintern, Georg, när det var så tungt och så mörkt mellan dig och mig? Då försökte jag att skriva till dig, hur jag hade det. Ty tala kunde jag ju ej. Men jag kunde heller icke skriva. Vad jag ville säga dig, kunde jag icke, och jag minns, hur jag undrade över, att du icke frågade mig även sedan, frågade mig ofta och enträget, även fast jag bett dig att icke göra det.
Jag känner bara, hur allting brister. Jag är borta redan nu, fastän du inte kan fatta det än, därför att du vet så litet, och därför att jag så litet kunnat säga. Men varför skulle jag säga dig det, förrän det var alldeles nödvändigt? Ty jag har velat leva med dig, Georg, jag har velat leva med dig, därför att jag har älskat dig mer än allting i hela livet. Jag är inte ung nu.
Det var en låg stuga, vilken liksom krympt ihop på den plats, där vårt första hem hade stått, trängt sig samman på det gamla stället, som om fattigdomen och nöden under årens lopp tvingat den att göra sig liten. Vi stodo tysta en stund, som om vi behövt hämta andan. »Georg», sade Elsa. »Vad är detta?» Jag behövde blott peka på de gamla ekarna, som stodo omkring byggnaden.
Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men du får icke undra över, att jag skriver. Det är bara därför, att skulle jag försöka tala om =detta=, skulle jag aldrig säga mer än hälften, av vad jag ville. Det finns så mycket, som jag bär inom mig, Georg, så mycket, som jag aldrig får sagt, varken till dig eller någon annan, därför att jag vet, att jag aldrig kan säga det.
Vid den tredje morgonrodnan Hinner han den tysta park, Där på toppen af en kulle Sitt kapell Sankt Georg har.
Skall man i den kristna hären Sakna dig på stridens dag, Skall din ära nu förblekna Och din lager falla af?" Paskal Vivas hör ej orden, Djupt i skogen vistas han, Där på toppen af en kulle Ett kapell Sankt Georg har. Bunden står hans häst vid porten, Med hans vapenskrud och lans, Och vid altaret det helga Själf den tappre knäböjt har.
Jag har alltid varit så Georg, och jag kommer nog alltid att vara det. Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, talar om allt, icke döljer en vrå i ditt hjärta, då tycker jag, att jag bara är ett eko av dig, och jag är så fattig, att jag ingenting har att giva dig igen. Och när du sagt mig, att det icke är så, då har jag känt mig så lycklig, Georg, så lycklig och så rik.