Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 september 2025
Men tänk icke på det, Georg, tänk bara på, att jag älskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu känner för dig, är mer än ord kunna uttrycka, mer än du själv någonsin kan veta. Ty hos dig och här är min plats, och jag har allt, vad någon kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än bleve aldrig så lycklig. Tro ingenting annat, ty då gör du mig olyckligare än du kan ana eller tro.
Jag trodde så visst, att Gud hade bönhört mig, och det var det jag talade med lille Sven om, när vi voro ensamma, och ingen kunde lyssna till våra ord. Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu vet jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har vetat förrän nu, skall komma igen, och nu vill jag bara att du skall förlåta, för all sorg jag gjort dig och all sorg jag gör dig nu.
Han fick då en egen plats sig anvisad; han var utstött. Han gret bittert, så bittert. Derpå blef han borta. Johan skickades såsom ordningsman för tillfället att söka honom hemma. Det var i Dödgräfvargränden han bodde. I ett rum bodde målarfamiljen med mormor och många små barn. Georg, gossen i fråga, satt med en liten syster i knäet, som skrek förtvifladt.
Ena kransen för sig själf hon sparar, Åt sin lekvän skänker hon den andra; Men den tredje lägger hon på böljan Och med tysta ord ledsagar denna: "Simma, simma, gröna krans, med vågen, Simma hän till Georgs port och bringa Detta budskap till hans goda moder: 'Vill du, moder, gifta bort din Georg, Gif ej honom åt den unga änkan, Åt den sköna flickan unna honom!"
I sin andakt djupt försjunken, Hör han icke stridens larm, Som blott doft, likt vinden, susar Genom skog och ödemark, Hör ej hästens muntra gnäggning, Icke vapnens dofva klang. Men hans skyddsgud vakar trogen, Men Sankt Georg skådar allt: Ur sin sky han stiger neder Och hans vapenrustning tar, Kastar sig på riddarns fåle Och till striden styr sin fart.
Jag är så gammal, som du aldrig kan bli. Det är bara, att du aldrig har vetat det, aldrig har velat se det, och när jag sett dig lycklig, har jag icke velat störa dig. Men så långt jag kan minnas tillbaka, har jag vetat, att jag icke varit som andra människor. Inom mig har jag känt ett behov att få dö. Kan du förstå, vad jag säger nu, Georg? Jag förstår det ju knappast själv.
Jag vet blott, att det blev skumt omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade: »Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»
Begäret efter något nytt, något ovanligt, vilket bröt sönder det vardagsaktigas enformighet, blandade sig i ett ögonblick med minnet av det, som en gång varit, och med ett tonfall, som ej kunde motstås, utbrast hon: »Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!» I samma nu kände jag mig förflyttad tillbaka till verkligheten.
Dagens Ord
Andra Tittar