Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 juni 2025
I Gudarna törsta förekomma ett par figurer så typiska för Anatole France att jag får lof att erinra om dem med några ord. Den »gamle Brotteaux» är en f.d. skatteförpaktare. Han tillhör emellertid epoken efter seklets midt, då dessa finansiärer redan fått en hel del kultur och förfining att stödja sig
Han funderade på att lägga sig, han var ganska säker på nu att Ziri inte menat riktigt allvar. Och medan han rumlade omkring i rummet kom han att titta på bordet. Där låg ett brev, het om kinderna röck han det till sig och bröt det och läste: Älskade! Jag ljög, men det var mot min vilja, jag har inte någon ro förrän jag får säga detta.
Till sist hade han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens. Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det fanns inte plats längre i stathuset. Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge dem? De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle.
I våningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans far och på nedre botten, på var sin sida om porten, två ogifta löjtnanter. Löjtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de än förändrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro ogifta 1880-talslöjtnanter. Lillehus vette åt smalgatan.
De gingo under rasterna avsides, Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det slutliga urvalet. Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort streck över alla hans planer. Han förklarade, att alla barnen skulle bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också. Stellan stod tyst en stund.
Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft. Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden? Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får.
Och min harpa tjänar till sorgelåt, och min flöjt till klagoljud.» Så Job! Och Jeremia uttrycker i två ord hela min avgrundsdjupa bedrövelse: »Jag har glömt bort vad lycka var!» I denna sinnesförfattning får jag under en trög eftermiddag, då jag sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från ett piano bakom lövverket i dalen under mitt fönster.
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott. Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa! Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag? Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
Mina bästa vänner på herregården se illa på mig; pigorna äro hätska och kalla mig patronessan, drängarne säga det vara min skuld, att herrn är så elak. Och dessutom är jag så rädd, att patronen skall göra far och mor och Sven något ont. Svalgren har omtalat, att patronen hotat och svurit att göra oss alla olyckliga. Var icke rädd för det, mitt barn!
Soldis blev villrådig. Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstår en liten odalmö. Men säg nu, var det far, som skickade dig hit? Far visste inte, att jag gick. Barn, har du utan fars lov gått den långa och farliga vägen? Ja, far var ute och jagade. Nå, far visste ingenting. Ingevald skrattade till. Nej, far visste ingenting, föll han in, men bröderna, bröderna?
Dagens Ord
Andra Tittar