Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 september 2025
Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen. Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt därnere flöt redan ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren. Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida.
Edmée såg upp hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa, blida allvar. Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger »gå», så skall ni gå och icke älska mig mera? Du skall icke säga »gå», och jag skall heller icke gå, om du än säger det tusen gånger, brast han ut. Edmée vad tjänar detta till?
Han bad blott modern i allmänna och svävande ordalag att »vaka över Edmée», och medan han sade dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln, och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att undanröja.
Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris, skulle vredgas på henne, glömma henne, vilja glömma henne. Då olyckan hände i
Vi ha tänkt på allt, Edmée nickade Mademoiselle de Rocroyes värdigt och långsamt.
Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock åstadkommit ett visst nyfiket intresse för Förste Konsuln och hans omgivning, detta nya Paris, om vilket ingen på les Fougères anade något. Äntligen, sent en afton, rullade vagnen in på Paris' gator. Edmée var så trött, att hon knappt hade något intresse därav hon halvsov med huvudet mot Valentines axel.
Han lät Edmée gå med de andra, utan att ge henne något tecken, att de senare skulle mötas. Förtvivlad och förstämd kom hon upp på sitt rum. Hon öppnade dörren till den lilla, mörka trappan i muren och kunde då höra, hur han gick därnere i biblioteket, fram och tillbaka ut på bron och i trädgården in igen. Nej, hon kunde icke uthärda längre. Han fick bli så ond han ville, men hon måste se honom.
Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick. Jo, medborgare-Konsul.
Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri en ångestfull klagan, som han icke förstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand och böjde sig fram emot henne: Men, Edmée, du är sjuk! Du har ju feber igen. Ånej.
Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så märkvärdigt ung
Dagens Ord
Andra Tittar