United States or Tuvalu ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kanske förstår jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée. Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa hos mig kan jag icke. Icke dig upprepade han häftigt, liksom ångrade han redan sina egna ord men honom ! Förstår du då inte din egen förblindelse? Du älskar men han !... Vad är du för honom?
Men om jag ber dig, Edmée om jag tigger dig i vår släkts, i
Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag skall . Vid Gud jag lovar... Så gå. Gå! Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
Bonaparte följde henne länge med ögonen. Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många oroliga förmaningar av markisen och Madame de Châteauneuf, strax upp till sig. Hon lät Valentine taga diamanterna av, men när hon ville lossa klänningen, hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför spegeln. Jag kan icke stanna här, Valentine, sade hon bestämt.
Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom sig. Deras ögon möttes. Hon var mycket blek i sin blåa dräkt, men hennes ögon voro klara och hon darrade icke.
On croit généralement dans le monde que les premières années de l'Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses; au contraire il était fort gai. Mèmorial de Ste Hélène. »J'ai foi dans mon étoile!...» Mot de Napoléon. Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet, var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville.
Å, varför kan jag icke nu taga dig på mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud. De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans armar och gick fram till fönstret.
Edmée gick fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen.
Mitt i sin förvirring märkte hon det och sökte fatta sig. O, Gud, ropade hon, när skall då detta olyckliga land få fred! Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära kusin. För ögonblicket går det ingen nöd på den. General Bonaparte, tillade han spotskt, låter nog Masséna och Moreau raka kastanjerna ur elden. Edmée knep läpparna hårt samman.
Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande, att han, när hon i sin ljusgröna dräkt som Madame Récamier hade lancerat den vita färgen, hade Edmée hårdnackat adopterat den gröna med sin egendomligt fria, kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes salong, att han då vanligen avbröt sitt samtal för att med blicken följa alla hennes rörelser.