United States or Laos ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte. Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne. Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; stopp till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god gång. Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig som en syskonhake.
Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde sig att höra timglaset rinna. Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot tegelstenarna.
I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad som följde inne i stugan. Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente uppsatt.
Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte. Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne. Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
Heikki hvisslade en hjertans glad låt, slängde med det lilla hufvudet, så håret, det långa hvita håret fladdrade, körde ut sina röda läppar och kilade i väg öfver stock och stubbar, lätt som en fogel. Men han stannade med ens. Lilla Clara, som fått syn på sin lekkamrat och vän, ropade honom och viftade med handen.
Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år af sin lefnad och lemnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös. Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan till sig. Det är allt, hvad jag känner af hennes tidigare historia. Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka!
Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu går. Jaså, du går i den busskolan, sade kamraten. Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem, befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte icke något uppifrån.
Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som ingen kunde misstaga sig på.