Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 september 2025
Kärleken har blommans art, och våren, Endast våren är en tid för den. Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen, Där, som fågelns sällhet, vår kan gro. Fast i toppen af den brända alen Skulle jag med dig lycksalig bo. I skogen finns ej mer en gren, Som löf och fägring bär. Förbi är sommarn längesen Och endast vinter här.
Nu ur lundens sköte Och ur blommans knopp Stiga dig till möte Glada offer opp; Blott ditt lof de susa, Dessa rosenhäckar, Till din ära brusa Våra silfverbäckar, Och med tacksam tunga Tusen fåglar sjunga Liksom vi: Välkommen, skön maj! I, flyktande gäster på främmande strand, När söken I åter ert fädernesland?
Jag sjunger hennes namn, hon mitt tillbaka, Och lundens löf vid vår förtjusning skälfva, Och tusen fjärlar blommans kyss försaka, Att öfver oss en blomsterhimmel hvälfva; Ack, sköna värld, hur stämmer ej naturen Med hvarje sällhet, i vårt hjärta buren! Hvi skulle jag med inre missljud störa Den harmoni, som härskar i det hela? Blott rena toner genom alltet spela, Och rena må mitt eko återföra.
Ja, än då nordan ryter På blommans graf, Finns ingen il, som bryter Min glädje af. Jag söker vintertiden Mitt låga bo, Och kärleken och friden Där inne gro. Vid varma spiselhallen Jag sitter glad, Och hjorden står i stallen Med gräs och blad. Jag sjunger blomstersången I hyddans rund, Fast sommarn är förgången Och blommans stund.
Och liksom blommans doft är ett utslag av dess högsta, inre liv långt finare än färg och form, så är ock rymdens stjärnedoft dessa guldkorns högsta, hemliga liv. Att söka fatta sfärernas doft är att höra deras harmoni, att höra harmonin är att märka, att ingen ton skorrar i deras musikaliska blandning.
Är denna kamp, en brottning mellan hvad man vill Och hvad man måste, detta köldomhärjade, Fröjdlösa, stela törnelif, hvars taggar blott Få sitta skräckinjagande på stängeln kvar, Då hvarje grodd till bladets grönska, blommans eld Nödvändigheten, mer än vintern kall, förgör: Är detta lif, så ökenkalt, så glädjetomt, Så mångbeprisadt och så litet afundsvärdt, Är det att vara konung?
Men fjäriln flög till blommans knopp, Och blomman gaf sin purpurmund; Och trasten sjöng i björkens topp, Och hennes make kom på stund; Då nämnde jag min flickas namn, Sprang opp och flög i hennes famn. Flicka, säg hvad magiskt tvång det är, Som mig ständigt till ditt hjärta jagar? Säg mig, hvarför längtar jag att där, Endast där fördrömma mina dagar?
Dagens Ord
Andra Tittar