Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 juni 2025
Nej, kära du, mig synes ingenting farligare än att gå och sy själen en kostym av uppsuggererad andakt och tro och bön och allt det där en vacker dag blåser kläderna av en och då är man naknare än förut. Men tro något måste man, annars går man under.
Jag talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade med en förtvivlad bön om nåd. Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet.
Själf vigde han några dagar senare hennes stoft åt den eviga hvilan och vände sig därvid till barmhärtighetens Gud med en brinnande bön om frälsning för hennes själ. Genom förödmjukelser och lidanden hade hans väg gått fram! Han var också förenad i ett barnlöst och olyckligt äktenskap med en kvinna, som icke var honom värdig, en sjuklig och nervös kinkblåsa af retligt lynne.
Glömmen ej det! Så skynden då alla kära små att in i vår Herres vingård gå. Arbeten troget vid sång och bön, så skall eder gifvas som nådelön en krona skön. Däråt gläder sig eder ringe vän Onkel Eric. På svag is. Med teckning. "Gå inte ut på isen, Johan! Den är för svag och bär inte än. Lyd nu och gå direkt till skolan!"
Må de av blygsel vända tillbaka, de som säga: Gott, gott!» Denna bön tycktes mig då vara rättskaffens, och Nya testamentets barmhärtighet föreföll mig som en feghet. Till vilken okänd min åkallan fann vägen, vet jag icke; fortsättningen av detta äventyr skall åtminstone visa att bönhörelse följde. Utdrag ur min dagbok under år 1896 . Den 13 maj.
Och hon visste, att jag ej skulle ha kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.
Då trädde alla krigshövitsmännen fram, jämte Johanan, Kareas son, och Jesanja, Hosajas son, så ock allt folket, både små och stora, och sade till profeten Jeremia: »Värdes upptaga vår bön: bed för oss till HERREN, din Gud, för hela denna kvarleva ty vi äro blott några få, som hava blivit kvar av många; du ser med egna ögon att det är så med oss.
Lutad, men med kraft i armen, Ömsom yr och allvarsam, Snö i locken, eld i barmen, Så gick gamle Lode fram. Folket sade: "Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tänder i hans blickar blossen, Lyser oss till seger skön; Nu kan fan ej skrämma gossen, Sen han bedt sin moders bön."
Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet, om kärlek eller hat, om tårar eller blod. På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en brännande känsla av denna blickande fråga. Singoalla! hördes Erlands röst. Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt vad Singoallas själ frågat. Han kom med hågkomst, kärlek och bön om förlåtelse.
Så bed nu en bön för den kvarleva som ännu finnes.» När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja, sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem, med vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
Dagens Ord
Andra Tittar