Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 maj 2025
De små svartklädda pysslingarne, som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i trädgården, höllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro öfvergifna och trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade äldsta dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans fötter.
När den gamle så sin dotter hörde, Såg den öfvergifna vid sin sida, Tog med bruten röst han åter ordet "Ve dig, ve dig, du, min arma dotter! Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad, Värn i nöden, fader, broder, make, Allt med honom är för dig förloradt, Allt du mistat, intet står dig åter."
Och hon ber ännu, den öfvergifna: "Mästar Rado, inför Gud min broder! Lämna ock ett fönster vid mitt öga, Att jag måtte se mot hvita borgen, När de föra hit mitt spenbarn Jovo Och när hem de föra honom åter!" Äfven detta unnar mästarn henne, Lämnar vid dess öga ock ett fönster, Att hon måtte se mot hvita borgen, När de hämta hennes spenbarn Jovo Och när bort de föra honom åter.
HON. Och huru Döden fattar lyckans hand Och för den blinda som en trogen vän Tillbaka genom världen, genom tiden, Och fyller bristen, då hon gett, och sår Försoning i de fel, som hon begår. Så vill jag drömma på ditt knä, du gode, Du ende, som ej skymfade den svaga, Ej återstötte utan skydd och tröst Den skyddbegärande, den öfvergifna.
O! att vi kväst den, såsom hertigen, som alla andra, och vår egennytta sått ner i upprorsandans feta jordmån och skördat där vid packets jubel nu; då hade vi ej öfvergifna stått med bruten lit och ensam, sviken tro! EBBA FLEMING. Ar det väl Stålarm, Stålarm, som så talar, det finska ridderskapets pelare, vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands själfständiga och fasta svärd!
Visserligen, hade hon varit till lynnet fullkomligt sådan som den sörjande, öfvergifna älskarinnan, skulle hon väl icke försmått den kärlek, som ägnades henne; men å en annan sida, huru litet äro ej de båda flickorna hvarandra olika. Båda röja de i så många fall samma tycken, båda söka de ett föremål för sin kärlek, sakna, dyrka och svärma.
Vapenlösa, hjälplösa, öfvergifna af sitt folk befunno sig bröderna i en rasande skaras våld. Men de hade blifvit uppfostrade i tron på Kristus och visste, att om de också måste förlora sitt lif, så var han dem nära och skulle taga deras själ upp till sig i himmelen. "Herre Jesus, förbarma dig öfver våra själar!" utropade därför Frumentius och slöt sin lille bror hårdt i famnen.
Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
Dagens Ord
Andra Tittar