Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 oktober 2025
Han bar in den och lade den bredvid bädden, han kände sig rädd, och hammaren var i alla fall ett vapen. När han fann sig liggande halvnaken på bädden trodde han att han drömt även detta, men hammaren låg ju där. Var han ännu ej vaken? Han gnuggade sig i ögonen och satte sig upp, smekte hammaren med fingrarna. Du är ändå min, mumlade han, jag skall inte överge dig mer.
Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.» Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan; och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David grät överljutt. Och Jonatan sade till David: »Gå i frid.
Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ... Naturligtvis icke. Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare.
Det intresserade mig nämligen inte alls om han valde 42 centimetare eller kulsprutor eller pikrinsyrebomber, för jag hade ju, som jag redan antytt, ett mera fruktansvärt vapen än något av de där.
Men samma natt, så sjungs det, vid Miljutins tjäll En ryttare i vapen höll; Den trognaste ibland furst Voldmars tjänare Den vapenklädde ryttarn var.
Bakom biskopen och på en gångare av samma slag red som hans adjutant den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var kylig, och kalla dimmor lågo över bergen. Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tågade, den ena efter den andra, på skilda vägar, mot det inre av bergstrakten. Annæus Domitius hade beslutit att samma dag göra ett nytt anfall på nybyggarne.
Han började förstå, att han därigenom plötsligt höll i sina händer ett vapen, med vilket han kunde vinna både tacksamhet, respekt och avund. Men frågan var: vilka skulle han bjuda? Han vägde var och en av kamraterna på våg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka minne vars och ens syndaregister.
Finns här bland ett yngre släkte någon enda, som var med, Då det ljöd: 'Till vapen, männer, det är slut med landets fred! Då fanns eld i mannasinnen, då var allt på annat vis, Då brann också detta hjärta, som rätt nu är kallt som is. Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg, När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg!
Hans min blef ännu mera butter. Han såg ut som ett barn, som leker skolmästare. »Du skall få dig!» mumlade han, och i det han med förargad min betraktade den nykomne, böjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick i stället fatt i den stora skällan. Med denna som vapen gick han framåt mot fienden. Denne kom emellertid allt närmare.
Men när ödet nu en gång fogade det så, att det blev en artillerist i stället, framstod artilleriet ögonblickligen för henne som arméns betydelsefullaste vapen, och hennes stolthet över de ärorika anor, med vilka hennes mans regemente prunkade, var både stor och när det behövdes vältalig.
Dagens Ord
Andra Tittar