Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 maj 2025
Strömmen av festklädda människor och flaggprydda vagnar gled förbi. Hela sta'n var på benen. Plötsligt stannade Bill och vädrade i luften. »Jag känner en doft», sade han. »Ja», svarade jag, som kände doften utan att vädra. »Det är vätesvavla. Jag känner igen den från nattluften i kasern, när jag var beväring.»
Som engel tog hon sig något jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden; som nunna väl verldslig. Det ryckte till i de stora, svällande läpparne, och de vida näsborrarne vädrade liksom efter berusande dofter, så litet rökelseaktiga som möjligt.
Han höll den under häradshövdingens näsa, och alldeles som när man bjuder på en pris snus, sade han: Får det lov att vara? Häradshövdingen blinkade, vädrade och grymtade: Öh, öh, öh Tusen kronor, föreslog ingenjören. Var så artig. Öh, öh, öh fortsatte häradshövdingen. Eller två tusen? Eller tre? Jag har dem inte på mig, men det ska bli, när bror behagar.
Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok. Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset. Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt.
Adjö så länge. Droskan rullade upp på gårdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vädrade och morrade sakta. Abraham, som ärvt något av faderns hundskräck, stod villrådig. Ur fönstret över flygelbyggnadens dörr stack hustomten ut sitt vita huvud och skrattade illvilligt. Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet försvann.
Sedan Sorgbarn åter ifört sig sina vanliga kläder, följde han, ett mål för allas nyfikna blickar, sitt nya husbondfolk till slottet. På vägen dit timade, att en raggig hund med långsamma steg, likasom stela av ålder, kom gående ur skogen, sällade sig till Sorgbarn och slickade hans hand. Därefter vädrade han på riddaren, uppgav ett tjut och ville hoppa upp mot hans bröst.
Mättat har jag människor i fyratio år, men ännu har ingen sagt, att jag gifvit honom sten att äta i stället för bröd. Och här är os inne." Nu höjde han näsan upp och vädrade med kännaremin. "Du har skjutit os här, odjur, och vill taga lifvet af dig själf och andra. Jag törs sällan komma in i min verkstad mer; harm och förtret möta mig, hvart jag skådar omkring mig här.
Det förnams nu helt nära... Singoalla såg något röra sig under ett träd... hon närmade sig... hon kände en luden best lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till marken... djuret stod över henne, vädrade på hennes ansikte, slickade det med len tunga och uppgav ett glatt skall. Käck! ropade Singoalla.
Han liksom vädrade tillvaron av en lögn, olik alla andra lögner, dem man slungar ut till lärare, kamrater och ens närmaste för att klara sig undan ett tillfälligt eller långvarigare obehag, en lögn mot någonting inom en Men de sista månaderna hade uttömt hans förråd av sinnesrörelser. Hela hans väsen strävade efter balans, efter en nykter och varaktig vila.
Han såg farlig ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem. "Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är små och ensammen.
Dagens Ord
Andra Tittar