Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 maj 2025
Den 13. december var målet åter före, och man ingick nu på enskildheterna. Croningh fästade sig i sitt klagomål in particulari vid, att hans principal och dess gemål ej fått deras rätta titlar. Lucidor invände, att han ej visste så noga alla titlarna, att man i skrift till kungen blott brukade sätta etc. etc. efteråt, samt att den engelske ambassadören ej tagit samma sak illa upp. Croningh anmärkte allusionen med lux de or, och att Gyllenstjernornas namn blifvit i skriften insatt, »dem till evig men». Lucidor bevisade, att han brukat sin signatur tillförene, och påstod fortfarande, att han ej menat illa med Gyllenstjernorna. Croningh framkastade, att Lucidor i skriften talar om »couleur de ponceau och de feu, sådana färgeband som herren uti 14 dagar tidt före bröllopet på sin klädedrägt dragit hafver». Lucidor försäkrade sig aldrig hafva sett Gyllenstjerna eller åtminstone känt igen honom, än mindre kunnat veta hvad färg han burit, »derpå han ville göra den största ed». Croningh påstod, att han pasquillerat ridderskapet och adeln medelst omnämnandet af hårlufvan, lingarärmarne och plymen på hatten. Man ser, att modet med peruken och den öfriga kostymen
Han öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den närliggande storstaden. Jag skall aldrig glömma den scen som följde. Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is. Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud.
Den vackra uniformen, den vidunderligt sköna képin med den svarta plymen, lacklädersstövlarna med de försilvrade sporrarna allt hade han lämnat bakom sig för evigt, utan saknad, utan sorg, utan smärta. Han såg sig själv i spegeln på det uppstrukna håret, som ännu strävade emot den nya sinnesförfattningen. Och han sade till sig själv: Jo, du ä förändrad. Men frågan var: vad skulle hans far säga?
Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen. Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som utvisslas av yngre kolleger.
Han hade det förgyllda skärpet om livet och képin med den långa svarta plymen låg ute på handskbordet i tamburen. Det kom en massa farbröder också. Somliga hade parad liksom hans far. Andra voro bara i svart med höga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan inte om. Och så kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och hästar med svarta kläden och silver på.
Dagens Ord
Andra Tittar