United States or Sint Maarten ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Min herre!» svarade Silverbuckla stelt. »Hur jag kommit ombord på den här jakten vet jag inte, och ännu mindre förstår jag anledningen till att ni kallat mig Olson, men i varje fall känner jag er inte och anhåller att genast bli satt i land.» Mannen i segelmössan skrattade. »Bakruset sitter i ännu, tror jag. Hissa upp en pyts vatten och spola huvudet med, så blir nog Olson bättre.
Det var en för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets uniform. »Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet han för ögonblicket kunde uppbringa. »Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i segeluniformen.
Långsamt och med oändlig värdighet ställde Kalle ned kuttingen. »Och ni tror att det skulle falla mig in att komma med en dylik hälsning till min vän och gynnare kapten Olson? Faller mig aldrig in. Tappa ni ut era tjugu liter svavelsyra, så skall jag gå tillbaka till kapten Olson med kaggen och de tio liter han anförtrott mig och meddela honom hur ni uppfört er.
När direktör Askengren efter upprepade försök övertygats om att baronen omöjligen kunde förmås att svälja en enda droppe till ropade han på sin gast. »Olson, kläd av den där karlen. Alltihop, även underkläderna!» »Aj, aj, kommendrökapten!» svarade Olson, ty så var han dresserad att svara, och började genast att med snabbhet och omsorg utföra sitt värv.
»Nej, stopp, min gubbe lilla, kapten Olson brukar alltid betala kontant.» »Vafalls», sade Kalle Skjorta. »Är inte kapten Olson betrodd i den här giftbutiken, va?» »Jo, för all del, det är han visst, men inte du. Ställ ner kaggen och gå och skaffa antingen kontanter eller också en rekvisition från kapten Olson, så lämnar vi ut spriten, men annars inte.»
I Lyngsö visste alla vem han var, och nu skulle vedergällningen drabba Askengren och hans medbrottslingar. Därför lydde han också med överraskande villighet när Askengren sade: »Opp, Olson, och lägg ut friholtarna.»
Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson, som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.
Snart nog låg Silverbuckla, iklädd en sjömans skepelse, och sov i plikten, och då fick Olson sin sista order. »Gå nu i land, Olson, och tag kläderna med sig. Lämna dem på baron Silverbucklas rum på hotellet. I morgon kväll möter han mig här.» »Aj, aj, kommendörkapten», svarade Olson, varefter han tog kläderna och försvann ur historien.
Var han verkligen en Olson? Hade han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville, han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.
Skulle herrarna möjligen kunna förklara saken?» Askengrens ansikte mulnade. »Mycke bakrus har jag sett», sade han, »och en hel del har jag själv varit utsatt för, men det här slår, ta mig tusan, rekord. Karlen tycks tro på vad han säjer. Antagligen har han drömt något när han låg nere i plikten full som en alika, och det sitter kvar i huvet på honom. Ryck upp sig, Olson, och gå ned och städa!»