Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 juni 2025
Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
Ja, det var möjligt och även sannolikt, att länsmannen och hans hantlangare skulle jaga Sven som ett oskäligt djur, till dess de kunde gripa, inspärra och föra honom inför domstol, där efter Svens övertygelse ingen rättvisa för den anklagade tjänaren var att vänta. Borde han fly?
Dessa sågo med stor snopenhet tvenne i laga form utfärdade och med vederbörligt sigill försedda pass, det ena för studeranden Göran Sigurdsson och det andra för studeranden friherre Adolf Sparrfält. Aj, för fan, mumlade länsmannen för sig själv, pojkvalpen heter Sparrfält... troligen sonen till baron Sparrfält på Lindnäs... således nära besläktad med min höge förman, landshövdingen.
Auktionen var nu slut, och större delen av menigheten drog sina färde. Endast herrarne, fjärdingsmännen och några äldre bönder kvarstannade på stället. Spöqvist skyndade till patronen för att försona sig med honom. Huruvida detta lyckades, veta vi ej, men patronen sågs strax därefter med högtidliga steg inträda i stugan, beledsagad av länsmannen och de övriga.
De sågo länsman Spöqvist upplyfta och visa för hopen korporal Brants gamla musköt, densamma, med vilken han kämpat i slaget vid Helsinge, och den han, jämte sin bibel, tapperhetsmedalj och sitt vackra avskedsbetyg ur krigstjänsten, hade haft kärast och dyrbarast av all sin egendom. Borup går, gott folk, skrek länsmannen, hi, hi, hi, Borup går! Vem bjuder på den gamla muskedundern?
Och härmed drog Spöqvist ur fickan ett papper och frågade, om ej vännen Brackander ville påteckna sitt namn såsom borgesman för ett lån, som länsmannen fann sig nödsakad upptaga för att betäcka ett hotande deficit vid redogörelsen för kronouppbörden. Patronen suckade, men insåg, att han ej kunde neka. Spöqvist hade valt ögonblicket väl. Han undertecknade således.
Jag vill således strax skrida till verket... Svalgren, arrestera denne missgärningsman! Svalgren såg först på Sven, därefter på länsmannen, bugade sig och svarade: Oändligen smickrad av förtroendet; men som jag icke vet, huru jag skall bära mig åt, får jag be herr befallningsman visa mig det. Rätt illa, mumlade Spöqvist för sig själv, att jag icke har handbojor och fotblack med mig.
Göran kom Adolf med en bedjande blick att tystna, Brackander bleknade av ilska. Då han emellertid, ihågkommande Görans löfte om "sju för tu", icke vågade uttömma denna på Adolf, vände han sig till länsmannen och sade: Bror Spöqvist, kan du fördraga, att dessa bägge okända personer störa auktionsfreden och ostraffat förolämpa oss?
Dagens Ord
Andra Tittar