United States or United Kingdom ? Vote for the TOP Country of the Week !
Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat. Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var. Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig underrättelse om Klemens' framfarna öden.
Från Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan låg i sin bästa sömn; men gubben skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta för att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt. Det är väl det, min far. Men jag är ung och behöver icke tänka på sådant, svarade Okos och vände sig på andra sidan för att somna igen.
Man må dock icke misstänka, att det endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet.
Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan icke uppstått av våda, utan med uppsåt.
Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än inbillning. Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så, som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör?
Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete, medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror och regnets vemodiga sorl.
Menar du Petros, som de kalla sin biskop? inföll Kimon. Ja. Nåväl, för att tala ur filosofisk synpunkt och med åsidosättande av mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rörelsens verklighet han var här nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han är icke mindre skyldig än den här pojken.
Du, gamle Medes, tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa. Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån levnadsmätt. Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många ynglingar rusa i graven före mig. Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade Kimon.
Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör han icke. Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen? Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla. Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes.
Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med största nöje låter gäcka mig.