Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Räck mig ett horn mungått. Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn åt drottningen, men hon drack bara helt litet. Ett dåligt skött badöl, sade hon. Det har stått här inne och blivit varmt. Småtärnorna skulle ha lagt is i det. Hjälp mig nu av med skorna, och le mot mig som förr.
På härdkanten satt Jutta och brände kryddor för att de skulle giva en god doft. Min frände är drucken och tar fel om kammare, sade drottningen. Magnus satte fram vänstra foten för att böja knä, men innan han fick tid därtill, stöttes dörren häftigt upp på andra sidan och jarlen rusade in. Ärmarna och flikarna virvlade, och han såg sig hastigt och forskande omkring.
Aldrig mer skall jag nu från dig få höra ett gott brodersord. Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke själva, att han redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra räckte han åt Magnus och strålade upp. Mellan oss är allt gott! Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned ögonen och red bort under de snöiga grenarna.
Säg, säg, vems famn skall jag sova i, vems barn skall jag bära? Säg... Varför sjunger du inte med, Jutta? frågade en röst, och åter brast sången sönder. Varför svarar du inte, jungfru? De blevo rädda och sträckte sig in genom dörren. De sågo, att hon icke längre skymde karet, utan att mjödet åter fritt speglade ljusöppningen i taket.
När eldar gjordes upp vid vägen och stekpannorna kommo fram, skötte var och en sitt göromål tigande och med ängslig brådska. Också Jutta blev småningom mer fåordig och satt ofta tyst och såg åt sidan, som om hon hade lyssnat efter något. Det hade kommit en rad av ljusa dagar, men ofta blevo de ändå långa.
Hon såg nyfiket på den forna nunnan och gungade på foten i takt med strängaspelet. Jag känner igen dina kläder, jungfru, sade hon. De äro mina. Behåll dem. Och tag dem med dig till ett minne av Glimma. Sedan sprang hon glatt tillbaka in bland de många vaxljusen. Jutta kände, att en uppsträckt hand sökte hennes mellan spjälorna på räckverket.
Allt hade genom åldrarna följt Folkungarna och förändrats med dem och hörde ihop med dem liksom deras kläder. Vandrare och andra främlingar, som i mängd samlades nere vid dörren, hade mycket att se på och fråga om. Men Jutta var oglad, och hon kände, att konungen icke tog sin blick från henne. Han gick mitt i kvinnoflocken, där han trivdes bäst.
Men det gick icke fort att få de fyrtio hästarna sadlade, och några av dem skulle lastas med sovtjäll, bolstrar, stekpannor, säckar och tunnor med matförråd. Därför gingo Valdemar och Jutta ett stycke i förväg uppåt skogen. Följ bäcken! sade tavernaren och räckte honom sin stav. Det var ännu mörkt. Stjärnorna blänkte, och det klara och svala vädret gjorde de båda vandrarna glada.
Valdemar stod bortvänd med armbågen stödd mot väggen. Jutta böjde sig så djupt hon kunde med handen i kryddpåsen och silade kryddorna mellan fingrarna. Då förstod han, att ingenting mer var att göra, utan drog sig bugande mot dörren och gick. När han kom tillbaka i härbärget, var det redan bäddat i de uppslagna bänklådorna för honom och hans män. Det hade nu blivit mörkt.
Fast jag står mitt i månskenet... jag kan varken hitta dörr eller lås. Jutta trevade darrande på de stickiga stockarna utan att se, hur nyckeln blänkte. Slutligen stötte hon emot den med armbågen och sköt upp dörren framför Valdemar. Drottningen satt ännu kvar på sängkanten, fast nästan avklädd, och småtärnorna höllo på att gnida hennes fötter med ett vått handkläde.
Dagens Ord
Andra Tittar