Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 oktober 2025
»Du ska' veta, att hon är en liten jakobin; och det är hennes stolthet», skrattade William. Samtalet var muntert och otvunget i hög grad; och modern var i sitt bästa humör. Också fröken Hagberg var tydligen i sitt esse. Plötsligen böjde hon sig fram, helt omotiveradt, och såg uppmärksamt fru Zimmermann rakt in i ansigtet.
»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla. »Åhja ibland när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån. För Alma Hagberg var denna tid som en dröm.
»Fröken Hagberg har inga röda blodkulor», inföll William nu, vänd till modern. »Om vi skulle försöka att skaffa henne det? Hon är en månskensmenniska.» Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes ögon voro något utstående och hade en underlig färg: blågrön, som ett genomskinligt vatten. »Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»
Ja, Jag vet inte vad de ha fått, men nog går det till pengar. Det värsta är att gevären också ... Gevären? Som de ha lånat av kronan. Hagberg går genast omkring och bär upp alla pantsedlarne, kallar hela surven till ställning ner på Klara materialgård söndag morgon klockan sju och säger till att uniformerna vänta dem på stället. På stället? Ja, de få klä sig på gården!
Och vid sidan af fru Zimmermann vandrade hon genom stadens gator, förbi sina bekanta, i hvilkas uppspärrade ögon hon kunde läsa ett frågande: hvem är den höga, allvarliga damen, som fröken Hagberg går med. Hon talade och skämtade, var i det mest strålande humör. Men fru Zimmermann var kall. Ändtligen nådde de stadshuset, der Alma beställt rum. Och förmiddagen släpade sig fram, trögt och tungt.
Fröken Hagberg inbjöd honom med en gest att taga plats och satte sig sjelf på chäslongen. Hennes sätt var mycket nonchalant; hon hade vid inträdandet besvarat hans djupa bugning med en lätt nick och icke låtsat sig märka att han gjorde min af att sträcka fram sin hand. Nu såg hon på honom med frågande likgiltighet. »Hvad var det då?» kastade hon fram.
Han brukade eljes utan ansträngning kunna sofva till klockan 9. Han pröfvade förgäfves den gamla metoden att vända sig om för att få sig ännu en liten morgonlur. Han kände, strax på sig att det skulle vara förgäfves. Plötsligt kom det öfver honom en alldeles omotiverad förhoppning att möjligen kunna träffa fröken Hagberg redan på denna tidiga timma.
»Min pjes?» svarade han föraktfullt med en ryckning på axlarne. »Gyckel! Gyckel för parkett. En liten Backfisch som räcker ut tungan åt publiken. Det är alltsammans.» En dag i oktober, då William kom upp på redaktionskontoret låg der ett lokalbref till honom. Han öppnade det och läste underskriften: A. Hagberg, stod der.
Fröken Alma Hagberg. Idealisk? låt vara! Men idiot? nej! Men ni är sjuk, så vi ska inte disputera. Jag har brådtom och hinner bara ett par rader. Jag hoppas med boken kunna förkorta och förljufva några af era timmar på sjukbädden. Hvad fiaskot angår så tror jag ni missräknat er. Dertill är pjesen alldeles för dålig.
»Ni har ju sällskap. Skynda er; sök upp det.» »Hon är nog redan gången; det var min mor.» Fröken Hagberg tvärstannade midt på trottoaren. »Er mor?» »Ja.» Hon satte sig åter i rörelse. »Det hade jag aldrig trott», sade hon. »Hvarför det?» »Hon såg så ung ut.»
Dagens Ord
Andra Tittar