United States or Ukraine ? Vote for the TOP Country of the Week !
LEDSVENNEN. Då säger jag, att ingen fanns, som kunnat se Hos någondera af de båda drottarne I glans, i kraft, i ädelt skick en olikhet; Men som två örnar, kretsande kring fjällets topp, Så lika voro båda. Pansarskruden blott Och deras hjälmar, olikt prydda, skilde dem. TEKMESSA. Och anletsdragen?
Två fattiga pojkar hade hennes man tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son. "Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem. Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre."
Blefve anden friad genom döden Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta, En suck, en enda klagan skulle då Ej mera flyga öfver mina läppar. Nej, blomsterkransa skulle jag min panna, Till fjällets spetsar ett triumftåg göra, Och under glädjesånger ville jag Mig segrande i djupets kaos störta; Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lif Blott mera mäktigt att sitt kval begripa.
När solen börjat blicka Från fjällets höjd, Då ser jag ren min flicka På kullen röjd. Då bär hon ren i handen För mig en krans Af väppling, som vid stranden Den skönsta fanns. Och som jag hade vingar, Jag skyndar dit, Och snart jag henne bringar Med lammen hit; Här sätta vi oss båda Och kyssas då, Och skogens dufvor skåda Med afund på.
Långt bortom fjärdens våg, Långt bortom fjällets topp Du ensam dagen såg Och växte ensam opp. Jag saknade ej dig, Jag sökte ej din stråt, Jag visste ej en stig, Som skulle ledt ditåt. Jag kände ej din far, Jag kände ej din mor, Jag såg ej, hvar du var, Jag såg ej, hvart du for. Liksom den bäck, där rann, För den, som rinner här, Vi voro för hvarann, Så länge du var där;
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand." Som han sagt det, sågs en vålnad skrida Genom dalen i långsam gång, Upp mot fjällets höjder han styrde stegen Och på toppen trädde, där Fjalar satt. Kungen syntes häpna, när han kände Gråa vandrarens drag igen. Utan ord han satt, och hans hand med svärdet Sjönk invid hans sida i stillhet ned.
Om rättvist eller orättvist du hatar mig, Det döme Zeus, mig tillhör att förlåta blott. Ty alltför litet vore jag min lycka värd, Om jag ej kände, att dess bästa gåfva är Den, att jag nu fördraga får, får vara mild. Du hatar mig, må vara! Mer än fjällets is, Af vintern ammad, varar hatet evigt ej; Det smälter opp, när godhet, vårens värma lik, Ej tröttnar att däröfver hvila dag från dag.