Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 september 2025
Dels var den mera målarmässig, dels var den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt. »Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit vaken längre än han. »Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen.
Den ena av dem var tio alnar hög; och den kerubens ena vinge var fem alnar, och kerubens andra vinge var ock fem alnar, så att det var tio alnar från den ena vingspetsen till den andra. Den andra keruben var ock tio alnar. Båda keruberna hade samma mått och samma form: den ena keruben var tio alnar hög och likaså den andra keruben.
Just vid det klockslaget begav sig min far med vanlig regelbundenhet till ett ställe som då för tiden och i landsortsstäder var beläget på bakgården. Här tillbragte han en kvart, varken mer eller mindre, och vägen fram och tillbaka tog fem minuter. Tjugu minuter stod således till vår disposition. Vi utnyttjade dem den dagen och följande med en punktlighet, som inte ens överträffades av min fars.
Där skall vara gråt och tandagnisslan.» »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.
Sådant ger frisk håg och nya krafter.» Och vi gömde våra stränga ansigten och skänkte honom fem strålande leenden midt i solhettan.
Den gamle hade tröstat henne med den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung Göstas tid och juten med i kung Eriks tid.
»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från kontoret. Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.
I sin segervisshet hade han underlåtit att bjuda upp. Följden: att ingen dans fanns kvar åt honom, att damerna voro stötta och att han måste gå före soupén! De fem, som mycket riktigt patrullerat utanför, erbjödo honom välvilligt sina armar, men han förkastade anbudet och begav sig ut på vandring, förtvivlad och med dödstankar.
Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag sett henne komma fram på andra sidan som en sill.
Men om jularna blev det liv i det vita huset. Julafton och juldagen fanns det aldrig mindre än fem av prostinnans söner med familjer samlade. Lyckligtvis voro ej sönerna barnrika. Det var som om naturen själv satt en gräns för faran, som hotade att översvämma hela provinsen med Petréusar. Dessa juldagar hade emellertid ej förflutit utan allvarliga moment.
Dagens Ord
Andra Tittar