Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 maj 2025
Hon försökte för ro skull på hvad sätt det bäst skulle kläda henne, nerkammadt på pannan, eller uppstruket, eller så att det föll fritt litet åt sidan. Sedan lät hon den vida ärmen falla så, att hennes bara arm blef synlig ända upp öfver armbågen.
De talade om likgiltiga ting. Och så skulle han gå. Hon följde honom till dörren. Hon kände ett styng i sitt hjärta, som om hon gjort honom en orätt, undanhållit honom något, som med rätta var hans. Gå icke nu! bad hon. Han såg kall och likgiltig ut. Det pinade henne. I den sinnesstämningen kunde hon icke låta honom gå. Hon försökte hålla honom kvar med smekningar. Nej, nu är det för sent!
»Det var en tid, när jag var så rädd för att bli gammal», sade hon. »Och det är jag ännu. Men jag förstår inte när folk talar om, att man älskar mest och är lyckligast i ungdomen. Det måtte vara människor, som icke kunna älska.» Jag försökte en invändning. Men hon avbröt mig, i det hon började tala om andra. Hon talade om vänner, som vi höllo av, om bekanta, som vi hade umgåtts med.
Hon kände lust att skrika, men bakom all denna förvirring och fruktan hade hon dock en förnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle väcka alla de andra, hvilka sofvo så lugnt. Derför knöt hon blott näfvarne åt dem och försökte trycka sig ännu närmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att vara tyst och skrek inte.
Efter en stund likasom ryckte han sig lös från någonting. Han lyfte upp hufvudet och rätade ut axlarna. "Huru som helst, men Nymark skall inte kunna säga, att jag är misstänksam. Ty det vore en skam både för Alma och mig." Ett par dagar var Alma vid vresigt lynne. Hon talade nästan alls inte och drog inte sin mun till det minsta småleende, när John försökte skämta.
Den gamle Kato, som på sin tid en hednisk tid demaskerade och bestraffade de rikes och förnämes laster och brott, ärades såsom Roms ädlaste medborgare; Adolf Sparrfält däremot, som försökte detsamma, ställdes på ungefär samma linje som en nidskrivare och skördade endast hat och fiendskap för sina ansträngningar.
Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem i deras strävsamma verksamhet, pratande för sig själv som om han talat till dem, rådgjorde med dem om vilka vägar de skulle ta och hur de skulle bygga vidare, var de skulle hämta virke och föda. Ett par gånger försökte han hjälpa en av dem med en bit av ett halmstrå, för tungt och långt för hennes krafter.
Han föll i, kom upp igen, försökte på nytt. Förgäfves. Malin gret och qved, torterad till det yttersta. Som en blixt kom hämden. Och ångern, bitter och för sen. På Mortis utledsna min och skamflata ansigtsuttryck såg hon att han ansåg sig ha spelat en dålig komedi, som han förgäfves sökte att med värdighet spela till slut. Man arbetade till sent på qvällen. Slutligen fans han dernere.
Hon hade fått tag i en af de slippriga pålar, som höll bryggan, och försökte att krafla sig upp längs den. Men det var för svårt. Den ena handen höll hon krampaktigt sammansluten och alltjämt öfver vattenytan, så att hon blott med den andra kunde arbeta för sin räddning. Ändtligen började de där uppe skrika och åbäka sig.
Han försökte klargöra sin egen ståndpunkt. Trodde han på en Gud? Nej! Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Förnekade han en Gud? Nej! Trodde han på Kristus? Ja! Älskade han honom? Nej! Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Trodde han på ett evigt liv? Ja! Men var detta nog för att avge konfirmationslöftena? Nej! Hade han det rätta sinnet? Nej!
Dagens Ord
Andra Tittar